Upplagd den 23 mars 2015 14:46
Det var med ganska starka, och blandade, känslor som vi i lördags förmiddag tog farväl av Ducatin och därmed avslutade ett händelserikt och intensivt år på det Italienska fullblodet.
Det senaste året har varit kantat av problem, frustration, och motgångar till följd av bytet till Ducati under förra vintern. Det har, som inte kanske undgått någon, varit en hel del tekniska problem med hojen under året. Och det är ganska många tillfällen då vi tvingats stå och mecka i depån istället för att köra och bygga upp farten på hojen. Men även om dom tekniska problemen nu är åtgärdade, och Ducatin har fått en helt ny motor under vintern, så har vi ändå tagit beslutet att byta märke igen.
Dom tekniska problemen har såklart varit jobbiga, och påverkat mycket av resultaten under året, men vad som känts allra jobbigast är att jag som förare inte alls har lyckats hitta rätt på Ducatin. Panigalen är en riktigt GRYM hoj, inget snack om saken. Och det finns gott om förare som kör så otroligt fort på den. Men redan från första passet så kändes det att jag skulle vara tvungen att jobba väldigt mycket för att hitta rätt på hojen. Panigalen är så otroligt annorlunda mot allt annat jag någonsin kört, och även väldigt annorlunda mot vad jag förväntade mig innan jag satte mig på den första gången. Och trots väldigt hårt arbete med att både anpassa cykeln efter mig, och anpassa mig och min körstil efter cykeln, så kom jag egentligen inte ens i närheten av dom varvtiderna som jag körde med den gamla Hondan. Och det är väl framförallt det som gjort att vi valt att gå vidare med ett annat märke.
Men det var ändå med blandade känslor som vi lämnade ifrån oss Panigalen. Dels så ska det ju såklart bli roligt att gå vidare och hitta nåt bra att åka på, och framförallt något som passar min körstil lite bättre. Och så är det ju en hel del positiv förväntan på att återigen åka fort på banan. Men det kändes ändå jobbigare än jag trodde när den nya ägaren rullade in Panigalen i sin buss. Jag har ändå, trots allt, gillat Ducatin otroligt mycket. Den är snygg, brutal, och full med roliga tekniska lösningar och riktigt bra komponenter rakt igenom. Och jag gillade verkligen att åka på den, trots att den inte passade mig. Och det känns också jobbigt att det aldrig funkade riktigt med hojen. Att sälja den nu och gå vidare känns lite som att ge upp på något sätt. Det känns lite som ett nederlag att jag inte lyckades lära mig att hantera den. Och att ge upp och erkänna ett nederlag känns ju aldrig kul. Och kanske, bara kanske, kunde vi fått till det om vi bara gett det en säsong till...
Men nu känns det ändå som vi tagit rätt beslut, och jag ser mycket positivt på säsongen 2015.
Kategorier: 2015, Ducati, Panigale