Upplagd den 3 september 2018 14:12
Här kommer en något (väldigt) sen rapport från SM-deltävlingen i Falkenberg förra helgen. En helg som på flera sätt möjligen blev lite kortare än jag kanske hoppats innan…
Inför helgen så var kanske förväntningarna inte så jättehögt ställda. Jag hade väldigt lite körning i kroppen under sommaruppehållet jämfört med många andra i klassen, och jag var lite osäker på hur jag låg till. Dessutom så var väderleksprognoserna allt annat än stabila för helgen.
Väl framme i Falkenberg så fick vi packa upp, lasta ur, resa tält, och förbereda oss utan något regn i alla fall, vilket kändes skönt. Men under natten till fredagen så regnade det ordentligt. Dock fick vi köra hela fredagen med slicks, även om förhållanden kanske inte var helt perfekta.
Fredag, träning. (P12, 46,601)
Under fredagen fick vi tre stycken träningspass. Under första passet kändes det inledningsvis lite kantigt och avigt, och det tog en stund innan jag kom in i körningen och kände mig hemma på banan igen. Sedan hade vi lite mindre tekniskt strul med hojen vilket ledde till att vi behövde byta kopplingen mellan första och andra passet. Lite stressigt, men det gick riktigt bra tack vare lite moraliskt stöd från Fredrik Stigefeldt på SBKONE. Men sedan flöt det på bra under resten av dagen. Vi hittade snabbt tillbaka till en bra setup på hojen, och körningen kändes faktiskt mycket bättre än jag väntat mig. Tänka sig.. Lite som att cykla..
Under tredje passet så putsade jag till och med av mitt personbästa runt Falkenberg med 2 tiondelar. Tiden räckte till en 12:e plats i ett ganska starkt startfält, vilket kändes riktigt bra.
Lördag, kval 1 (P18, 46,531)
Inför lördagens kval så var känslan riktigt bra, vi satte på ett set nya Dunlop slicks och allt var förberett. När det är dags för kvalet sätter jag mig på hojen och rullar ut mot banan. Ute på depåutfarten slår jag en snabb blick över axeln för att se att ingen kommer nedför start/mål på ett flygande varv. Banan är tom, och jag är redo… känner mig sjukt taggad… Det här ska bli så jäkla kul… NU KÖR VI!
Sedan blinkar jag till, och när jag öppnar ögonen så ligger jag i ”Medical Center” på banan, på en brits… Jag har inget skinnställ på mig, vad konstigt tänker jag…. Dom här kläderna hade jag inte på mig under skinnstället…? Konstigt… Jag blinkar igen…
När jag öppnar ögonen andra gången ligger jag fastspänd på en hård bräda. Jag kan inte röra mig, jag sitter fast… Huvudet är fastspänt… Hårt… Jag har en nackkrage på mig… Det kränger och gungar… Jag ligger i en ambulans… ”Helvete vad han kör…” tänker jag… Jag hör sirener… Någon person sitter bredvid mig.. Han har gröna kläder på sig… han pratar i nån form av radio… Det var konstigt tänker jag… Sen blinkar jag igen…
Halmstad Sjukhus... tydligen.
När jag öppnar ögonen igen, ligger jag på samma brits… tror jag… Fortfarande hårt fastspänd… Det gör ont… kan inte riktigt bestämma mig för vart men… ont gör det i alla fall. Jag verkar ligga i nån form av sal på ett sjukhus nånstans… En nästan orimligt stor lampa hänger i taket ovanför mig på en lång arm, den består liksom av flera stora och sjukt starka lampor som sitter monterade i en cirkel och alla liksom lyser rakt i ansiktet på mig...
Det är många huvuden som hänger ovanför mig… På avstånd hör jag röster som pratar i munnen på varandra… Nån rabblar massa förkortningar… Ställer frågor.. Har du ont här? Känner du det här? Hör du mig? Det rycks och slits… Allt är lite dimmigt… Lite som i en dröm…
Jag tar ett djupt andetag… Okej, fokusera lite nu Macke… Du har nog kraschat… Det är rätt uppenbart… Ta det lugnt… Fokusera… Jag känner efter lite grann… Puuh… jag kan röra fötterna, och händerna… Det är nog inte så farligt det här ska du se… Vem verkar vara chef här? Ser mig omkring så gott det går med huvudet fixerat. En läkare som pratar Danska verkar ge order till höger och vänster… han verkar vara chef… Typiskt min tur.. Jag som inte fattar ett skit Danska…
Någon drar mig i fingret… Magnus… Magnus! Vi måste ta av din vigselring… Vad är det för material? Eeeh.. va? Det är… Det är… Det är titan… svarar jag förvirrat. ”Ojdå, det som är jättejobbigt att såga av… Den sitter fast…” Säger rösten… ”Jaa…jag brukar suga på fingret så glider den av så lätt så… Vänta jag kan..” fortsätter jag. Jag försöker dra upp fingret mot munnen, men handen sitter fast i massa sladdar och slangar… ”Nej nej.. Vänta” säger rösten… ”
Det är bara att suga på fingret, börjar jag men rösten avbryter mig igen ”Mja, att suga på patienters fingrar är inte riktigt en tjänst som vi tillhandahåller här på Halmstad sjukhus…” Alla i rummet skrattar.
Jag tänker förvånat: ”Jahaa.. är jag i Halmstad?”.
Röran av röster och frågor fortsätter… ”Vi gör en log-roll” hör jag någon säga… ”Ett, två, tre..” Jag rullas över på sidan… Någon klämmer hårt längs ryggraden… ”Känns det här??” Sedan plötsligt dras kalsongerna ner… ”Känns det här?” frågar en annan röst medans någon hastigt för in ett finger. ”WOOOAAAAA!!!! Skriker jag… ABSOLUT!!! Det känns!!!” Jag vänds tillbaka… Det är tyst i nån sekund…
”Men det där är tydligen en tjänst ni erbjuder på Halmstad sjukhus…?” utbrister jag… Alla i rummet skrattar igen…
Sedan följer några väldigt röriga timmar… Jag röntgas överallt, åker in i olika maskiner, skiktröntgen, magnetröntgen, kontraströtgen, scanning av huvud… Det tas prover… Jag rullas fram och tillbaka… Och sedan helt plötsligt ligger jag i någon form av väntsal… Det är tyst… Jag är helt ensam.. Det enda som hörs är några sävliga pip från en maskin vid huvudändan på sängen… Piiip…. Piiip…. Piiip… Piiiip… och det dova surret från ventilationen…
Jag får nu lite tid att tänka efter… Vafan har hänt egentligen? Uppenbarligen har jag kraschat i alla fall… det kan vi vara rätt säkra på, säger jag för mig själv… Men vart då? När? Hur? Vart har jag ont egentligen? Jag slås av tanken att jag faktiskt inte har speciellt ont nånstans… Jag försöker röra lite på mig och känna efter… Men det är väldigt svårt… Jag ligger fortfarande hårt fastspänd på den där minst sagt osköna brädan, med huvudet hårt fixerat… Jag har kräksmak i munnen… Har jag kräkts? Konstigt… Det sitter en klocka på väggen bredvid mig… Jag ser den inte riktigt… Jag hör hur den tickar… långsamt… Måste vrida på huvudet… Det går inte… Fan då… Det sitter fortfarande hårt fastspänt i brädan, och så den där jäkla nackkragen… Vafan då… Kämpar för att se klockan… Om jag vrider så mycket jag bara kan på ögonen… Aaaaaargh… Och sen liiiiite på nacken… Pust… Fan…
Det blir nästan en tvångstanke… Jag bara måste se vad klockan är av nån konstig anledning… Till slut, efter en lång stunds hårt kämpande, lyckas jag… Kvart över tre? Började inte kvalet kl.10.25? Skumt… Var det försenat kanske? Näe? Det borde jag väl kommit ihåg? Hmm… Jaja skumt…
Oj.. här kommer den där Dansken igen…
”Määgnus… tjeena chiefen… Vordan haar do de..?”, ”Maar do ok?” utbrister han på nån form av blandning mellan Danska och Svenska… ”Eeeh.. Jodå… det är väl fint… men du får nog dra åt dom här remmarna lite… Jag håller på och ramlar ur sängen här…” svarar jag… ”VA?!?!?” utbrister han förvånat… ”Äh ja bara skoja, dom sitter så sjukt hårt och det gör sjukt ont…” Sen skrattar vi båda…
Efter en stunds kallprat så börjar han gå igenom lite... ”Joo, Määgnus… Vi har hittet litt problem med deg… Men de´ aar icke nåe store problem… Fi fäään.. Do har haft meget toor Määgnus… Meget toor… Det vi kan se ar att do har slått dit houe rickti hart…”
”Hooudee?” utbrister jag frågande… ”Houde! Ditt huuvude´” förklarar han lite som att han pratar med ett litet barn… ”Se’ kän vi si di ar nåe sma fragktuur.. Di ar di på hånn, pa toen, ossåå… de ar din amboe… elbow? Ååå di hoft… Aa så ser vi di ar nåe pa din nagge… di ar di pa siiii fem a sii su dar do va litt omm vi palpasion menn di ar igge nåe store problem”. Det är tyst i några sekunder….
”Huh?” svarar jag med vad jag känner själv är en ganska förvirrad ton i rösten…
Under eftermiddagen och kvällen så börjar det mesta klarna upp i alla fall. Jag hade brutit några ben i vänsterhanden, och sedan ett par mindre frakturer i armbågen, höften, och utsicken på kotorna C5 och C6. Men framförallt så hade jag slagit i huvudet ganska ordentligt. Läkarna var oroade över svullnad på hjärnan, och en eventuell blödning, vilket gjorde att jag blev inlagd på sjukhuset.
Efter telefonsamtal med Micke och några förare, samt att jag fick en bildserie skickad till mig från en fotograf som hade fångat hela kraschen, så började jag fatta vad som hänt. En rejäl ”highsider” i snabbhögern ut på start/mål. Ett ställe där jag ganska många gånger har tänkt att ”här ska man nog INTE krascha”, för det går ganska fort där…
Sent på söndagen, efter flera scanningar av min hjärna, får jag efter lite tjat bli utsläppt från sjukhuset och kan ta en taxi tillbaka till banan där Micke väntar på mig för att packa ihop allt och påbörja den 6.5h långa hemresan.
Det blir några timmars prat och genomgång av vad som hänt, och vad jag minns, vilket fortfarande inte är mycket. Jag körde under kvalet 15 varv, och satte nytt personbästa runt Falkenberg, men allt det är raderat ur mitt minne, och sedan saknas nästan 3h efter själva kraschen också.
Nu väntar en lite längre tids rehab och vila, och många återbesök på neurologen och ortopeden, innan vi kan börja fundera på att sitta på en motorcykel igen…
M.v.h
Macke
Kategorier: 2018, Falkenberg, krasch, SM