Upplagd den 10 oktober 2018 20:51
Hallå allihopa!
Här kommer en liten uppdatering kring hur det går med min rehab efter kraschen på Falkenberg, det aktuella skadeläget, och lite tankar kring framtiden.
Det har nu gått lite drygt 6 veckor efter kraschen, och jag är i princip helt återställd rent fysiskt. Alla frakturer läkte faktiskt snabbare än väntat, och efter bara 4 veckor så var handen, nackkotorna, armbågen, och höften i princip helt läkta och jag kunde börja fokusera på rehab träningen. Rent fysiskt så återstår nu bara lite problem med tummen på vänster hand där några ledband/ligament fortfarande inte är helt 100%, och som fortfarande stör mig lite grann. Jag har lite svårt att lyfta tungt med vänster hand, lyfta hantlar när jag tränar, och lite svårt att hålla i styret när jag t.ex. cyklar MTB. Men annars är jag i princip smärtfri och kan träna på ordentligt nu igen, vilket känns vansinnigt skönt.
De enda förhållningsreglerna jag har fått nu är från Neurorehabteamet i Eskilstuna, som har sagt att jag inte får ägna mig åt något där jag riskerar att slå i huvudet på 6 månader. En ny hjärnskakning nu så här kort inpå skulle inte vara särskilt bra tydligen… Så det blir nog ingen hockey förrän efter jul, och det blir till att ta det försiktigt på mountainbiken i skogen ett tag framöver.
Den allvarligaste skadan var ju hjärnan, som fick sig en rejäl smäll i kraschen. Jag ådrog mig en kraftig hjärnskakning med svullnader på hjärnan, och det var anledningen till att jag fick ligga kvar på sjukhuset nere i Halmstad. Läkarna ville inte släppa hem min innan dom hade kontroll på det, vilket iofs. Känns skönt.
Dessutom var detta min 13:e hjärnskakning, vilket enligt läkarna kanske inte var helt optimalt…
Första tiden efter kraschen så hade jag ganska många symptom som tydde på hjärnskador. Jag hade, och har fortfarande stora minnesluckor från den dagen då jag kraschade, och har haft svårt med närminnet, talet, huvudvärk, trötthet, yrsel, och lite instabilt humör. Första veckorna var rätt tuffa, innan det började släppa lite och bli bättre. Sakta men säkert så har symptomen nu försvunnit, men neurologen säger att det kan ta upp emot 6 månader innan man vet vilka hjärnskador som blir permanenta och vilka som kommer gå över. Så det är bara att ”gnugga på”.
Den första tiden efter skadan, när man inte kunde göra något mer än att bara vila och vänta, kändes rätt tuff rent mentalt för mig som är van att röra på mig mycket, träna massor och ofta. Det blev mycket ”myror i brallan” och ”klättrande på väggarna” hemma. Men så fort jag fick börja med rehab träningen, så kändes det väldigt mycket bättre rent mentalt. Nu blev det helt plötsligt en tävling där man kunde prestera, och jag kunde börja påverka resultatet lite grann genom hårt jobb och noggrannhet. En lättnad!
Just nu så känner jag mig ganska pigg i huvudet, och det är bara små symptom kvar. Jag har fortfarande lite svårt med huvudräkning, och har lite svårt att hantera miljöer med mycket ljud och mycket saker som händer samtidigt. Och jag får, helt utan att göra mig till, fortfarande stryk av Maja 5år i ”Princess memory”. Så det finns väl lite kvar att jobba på kanske. Det sköna är ändå att Neurologerna nu sagt att allt detta förmodligen går att träna upp igen, så det är bara att träna och träna. Jag ha fått några minneslekar att köra, tränar på huvudräkning, och försöker att utsätta mig för sånt som är svårt. Så kommer hjärnan att lära sig igen… Men om ska vi vara helt ärliga, vilket vi kanske ska vara, så var man väl kanske inte helt 100 i huvudet redan innan kraschen så… Ha ha ha
Så just nu känns det ganska positivt faktiskt. Jag har fortfarande lite sviter och problem från kraschen, men inget som stör mig i dagliga livet, och jag kan träna och köra rehab för att göra det bättre vilket känns fantastiskt bra rent mentalt. Och det känns nu som att jag snart är 100% återställd igen och kan börja blicka framåt mot nästa säsong…
Racing 2019
Ja, just nu är det lite svårt att veta hur det kommer att bli 2019. Jag vill självklart fortsätta att köra racing. Det är ju det bästa jag vet och jag älskar den här sporten, och det är vad som motiverar mig att träna hårt och kämpa på med rehaben. Att jag ska få sätta mig på hojen igen och gasa. Min målsättning har alltid varit att jag ska köra även nästa år. Men det finns några få frågetecken kvar. Jag vet fortfarande inte hur min hjärna hanterar dom farterna och G-krafterna man utsätts för under racingen, och det finns ju inga bra sätt att testa det egentligen förrän man sätter sig på hojen framme i vår. Första tiden så blev jag yr i huvudet bara va att hoppa på studsmattan hemma med barnen i 30 sekunder, och hade problem att cykla. Men det känns nu som att det är helt borta nästan, och senast hoppade jag 10 minuter på studsmattan utan några som helst problem, och senaste MTB-turen i skogen så kändes det som att hjärnan hängde med riktigt bra. Så jag tror inte det kommer att bli några problem. Så rent kroppsligt och rent fysiskt, så finns det nog inget som hindrar oss från att tävla igen nästa år. Sen är det ju allt det vanliga, med sponsorer och samarbetspartners som måste knytas till teamet, och en familj som måste övertalas om att ytterligare en säsongs racing är en superbra idé… Ha ha…
M.v.h
"Macke"
Kategorier: 2018, Falkenberg, krasch, rehab, skadeläge