Upplagd den 8 oktober 2015 12:49
Nu när krutröken lagt sig lite efter säsongsfinalen i Linköping, så kan vi ta en liten sekund och summera 2015.
Efter två mer eller mindre motiga säsonger bakom oss, först 2013 med axelskador som kanske ställde till lite mera problem både med fysträningen och med själva körningen än jag gjort sken av. Och sedan hade vi härliga 2014. Året med den inte helt igenom angenäma erfarenheten av det italienska fullblodet, då vi spenderade mera tid i garage, depåboxar, depåtält, verkstäder, och eBay än ute på banan. Ja, med dom två åren bakom oss så kan inte 2015 ses som något annat än en stor framgång på alla sätt och vis...
Med färdigopererade och färdigrehabiliterade axlar, och återigen en superfin Honda i garaget, så var ju förutsättningarna för 2015 bättre än på länge.
Inledningen på säsongen var väl lite trög om man ska vara ärlig, och jag hade svårt att komma in i körningen igen. Jag hade ju spenderat större delen av 2014 med att försöka vrida och vända på min körstil för att försöka hitta någon form av respektabel fart på Ducatin, vilket aldrig lyckades. Så självförtroendet var väl inte på topp direkt. Och sedan hade jag dessutom inte kört en meter sedan sista motorraset i mitten på juli 2014. Så det kändes mer än lovligt ovant och konstigt i början, och det tog en bra stund att hitta tillbaka till körningen trots att nya Hondan kändes som en dröm att köra redan första gången jag kastade benet över henne den där kyliga vårdagen i mitten på april.
Målsättningen har väl, som alltid, varit att i alla fall försöka SE snabb ut eftersom man är helt talanglös på att köra hoj. Men om man ska se till dom rent sportsliga målsättningarna så har det varit att vara bland dom tio bästa i varje racehelg, och i totalen efter säsongen. Och så sätta personbästa varje tävlingshelg.
Och jag har väl snubblat lite på mållinjen vid dom flesta tillfällena under 2015 om man ska vara helt ärlig, och det ska man väl kanske vara. Resultaten 13, 12, 15, 13, DNS, DNS, 13, 12, 8, 6, imponerar väl kanske inte sådär jättemycket när man ser dom på papper, men jag är ändå fruktansvärt nöjd med säsongen när jag tänker tillbaka på racen. 11:e plats totalt i SM var väl också lite av en snubbling på målsnöret, men bara 5 poäng efter 10:e trots att jag missade två race i mitten på säsongen, känns ändå bra.
Men mest nöjd är jag över hur jag utvecklats under säsongen, konsekvent kört snabbare och snabbare på i stort sett varje pass jag kört. Satt personbästa på nästan alla banor, och sakta men säkert hittat tillbaka till körningen. Och framförallt så har jag hittat tillbaka till glädjen med racingen igen. För i år har det varit sådär jävla löjligt roligt att köra hoj igen…
Jag är så otroligt tacksam, och väldigt ödmjuk, när jag tänker på alla människor som på något sätt hjälper till för att det här ska funka. Alla sponsorer som bidrar med pengar, grejer, och ett stort engagemang. Mekanikerna som har meckat och hjälpt till ute på tävlingarna. Min familj såklart, och min fru i synnerhet, som gång på gång visar prov på ett tålamod som inte kan beskrivas på annat sätt än fullkomligt outtömligt, och drar ett stort lass för att jag ska kunna leka att jag är en roadracingstjärna.
Och ser man bortom ens omedelbara närhet så blir det ännu sjukare. Tänk på alla klubbar och hundratals funktionärer vid varje tävling. Allt från dom som städar toaletterna, tömmer papperskorgar, drar el, etc. till besiktningspersonal, flaggvakter, och tävlingsledning som alla på något sätt jobbar och sliter helt ideellt bara för att vi ska kunna tävla. Ja, det är helt jävla sjukt när man tänker efter...
Nu laddar vi batterierna för 2016, då vi ska försöka se minst lika snabba ut…
Kategorier: 2015, Säsongssammanfattning