Upplagd den 20 juni 2018 12:03
Här kommer en lite längre racerapport från årets andra SM-deltävling nere på Linköpings motorstadion.
Det blev kanske en aningen slitsam, men väldigt lyckad och otroligt rolig helg när säsongens tredje och fjärde race i svenska mästerskapen i Superbike avgjordes på Linköpings Motorstadion. Trots magsjuka och över 30 graders värme, så blev det två riktigt bra race med några välkomna SM-poäng i båda racen.
Fredag, träning (P15 57.817)
Under fredagens träning fick vi en bra chans att känna lite på hojen och banan. Till helgen så hade man lagt ny asfalt i några sektioner på banan. Bl.a i den sk. ”Torparen”, vilket väl var den nya asfalten som påverkade körningen mest. Den nya asfalten började ganska precis mitt i svängen, och var sedan lagd en bra bit ned på den långa bakrakan. En välkommen förbättring då asfalten mitt i sväng på ”Torparen” varit lite halvrisig tidigare. Inledningsvis så hade jag vissa betänkligheter kring den kant mellan nya och gamla asfalten som nu fann mitt i sväng, som man var tvungen att gå över i fullt nedlägg. Men efter några varv så visade det sig att man gjort skarven i det närmaste perfekt, och förutom det faktum att man åkte mellan två asfalter med lite olika greppnivåer, så märkte man inte av skarven alls. Enda nackdelen med nyasfalteringen var väl kanske att dom 2-3 lagningar som varit mitt i sväng tidigare, som jag använt som referenspunkter för mitt spårval tidigare, nu var helt borta. Så det kändes väl lite mera ”vilset” än vanligt inledningsvis innan man hittat lite nya referenser.
Fredagen flöt på väldigt bra, med små förbättringar på varje pass. Setupen på hojen hade vi ju redan från vi var här senast, så den kändes ju perfekt redan från början. Jag slutade dagen på en 15:e plats och med en bästa tid på 57.817, vilket väl var… ska vi säga okej i alla fall. En dryg sekund från mitt personbästa på LMS från förra året, men det kändes som att vi var på väg åt rätt håll.
På kvällen anslöt Ida och barnen till gänget, och det blev en sådär oförskämt härlig sommarkväll i depån med grillning med hela teamet och en härlig promenad runt banan i kvällssolen där Maja startade och stannade helt själv på sin cykel för första gången. Ett minne för livet, och en härlig tankning av positiv energi inför helgens tävlingar.
Lördag kval (P17 57.642)
Natten mellan fredag och lördag blev en, ska vi säga aningen kämpig natt för min del. Vi kom i säng rätt sent, som vanligt när det ska meckas och putsas in på småtimmarna, sedan vaknade jag vid ett-tiden på natten av en lite orolig känsla i magen. Försökte somna om men det gick inte. Sedan plötsligt var det bara att springa in på den extremt lilla toaletten i husvagnen, kasta sig på alla fyra, och sedan var kräkfesten igång. Och jag kan väl säga så här, att det är väl inte när man ligger på alla fyra i en gammal husvagn och kräks i en liten ”porta-potti” i fyra timmar, med tre sovande ungar 50cm ifrån sig, som man känner sig som allra mest som en glamorös roadracingstjärna… Så kan vi säga…
Jag fick sedan trots allt en timmes sömn efter sista kräkningen, men var ändå måttligt pigg när det var dags för första kvalet på lördag förmiddag.
Planen var egentligen bara att åka ut och lägga dom 5 varven som man måste kört på kvalet för att få starta, och hoppas på att det räckte för att kvala in till racet på eftermiddagen. Jag försökte få i mig lite vätska och något att äta innan kvalet, men det var i ärlighetens namn lite kämpigt.
När jag väl kom ut på banan så kändes det ändå förvånansvärt bra. Efter ett par varv så började jag bli lite varm i kläderna, och jag orkade faktiskt lite mer än jag trodde. På varv 6 satte jag 57.642 vilket ändå får anses som klart godkänt efter omständigheterna, men sedan började orken tryta lite och jag gick in och vilade en stund efter 9 körda varv på kvalet.
Efter en stunds vila och lite vatten så gick jag ut på en sista stint för att försöka putsa av min tid ytterligare, men det gick inte så 57.642 blev min bästa tid på kvalet vilket räckte till en 17:e plats på gridden. Helt okej med tanke på omständigheterna.
Lördag race (P12, 56.990)
Innan racet på lördagen så försökte jag få i mig så mycket mat och vätska jag kunde, för att kompensera för nattens lilla äventyr, men det gick segt. Min räddning var att racet inte kördes förrän 15.45, vilket gav mig lite extra tid att komma ifatt rent energimässigt och försöka pigga på mig lite grann.
Inför racet så hade jag svårt att lägga upp en plan. Jag hade ingen aning om hur länge jag skulle orka, eller om jag ens skulle orka en full racedistans. Men kunde jag bara göra en skaplig start från min 17:e startruta så fanns det kanske en chans att jag kunde skrapa ihop nån SM-poäng.
När starten väl gick så kom jag iväg skapligt från linjen, i med tvåan och trean strax innan det var dags för ett fullt startfält med 1000cc superbikes att bromsa inför det trånga ”Esset”. Jag bromsar kanske en aning för tidigt, hamnar lite i kläm mellan två förare som jag inte hinner se vilka det är, och när vi kastar över till höger i röran av hojar så blir jag uttryckt och tappar ett gäng placeringar. Fan också, hinner jag tänka… Får sedan helt fel utgång ur ”Esset” på grund av den lilla knuffen i ”Esset” och ligger följaktligen HELT fel när hela startfältet dundrar ner mot den snabba ”Crossböjen” och in emot ”Torparen”, vilket gör att jag tappar ännu flera platser. ”HELVETE!!!”
Sedan dundrar hela startfältet ut på den långa bakrakan för första gången, och det gäller bara att hålla ner huvudet, sätta växlingarna perfekt, och försöka hålla ner framhjulet på hojen medans man jobbar sig upp genom växellådan. Jag letar en bra rygg för att försöka fånga lite slipstream för att mitt lilla effektunderläge inte ska bli allt för påtagligt. Sedan strax innan inbromsningen börjar kaoset. Folk kastat sig ur slipstreamen, folk tar defensiva spår för att undvika att bli ombromsade i den första riktiga inbromsningen på racet, folk bromsar sent… FÖR sent… Folk krokar ihop… Men på något mirakulöst sätt så sig alla igenom hela den nya sektionen på banans innerplan, utan att någon kraschar.
Jag varvar första varvet som 22:a, och börjar nästan känna mig uppgiven. Sjukt dåligt första varv, och kände mig trött, ofokuserad, sliten… Fan, det här skulle bli ett tufft race…
Men redan på andra varvet börjar jag plocka nån placering. Först i ”Torparen”, sedan in inbromsningen efter långa rakan, och efter ett tre varv så är jag uppe på en 17:e plats igen. Körningen började nu kännas riktigt bra igen, och jag liksom glömde bort hur trött och sliten jag var. Jag bara fokuserade på mina linjer, bromspunkter, inte göra några misstag, och bara tänkte på hur jag skulle ta mig om närmaste hoj framför. Det kändes nästan som att jag blev piggare och starkare ju längre racet gick. Jag fortsatte att plocka placeringar och efter halva racet så var jag uppe på en 15:e plats, vilket är första poängplats, och hade fortfarande kontakt med 4-5 förare framför mig.
Hade ett par sjukt roliga fighter och omkörningar med flera förare under mitten på racet, och tog mig upp på en 12:e plats. Jag kunde se hur andra förare kroknade lite på slutet i den 30-gradiga värmen, vilket nästan fyllde på mig med energi. Jag var nu uppe i rygg på #58 Christian Bengtsson. Såg att det var en ganska stor lucka framför honom upp till Wikberger framför honom på en 10:e plats, och började tänka att det här nog var så långt jag kunde komma. Beslöt mig för att ligga bakom något varv och samla krafter, för att sedan försöka mig på en omkörning av Bengtsson under dom sista varven. Såg på depåtavlan att vi hade någon som jagade oss precis i ryggen också, och jag var inte sådär jättesugen på att bjuda in nån förare till i fighten.
Så fort jag slappnade av lite nu och började fundera, så kändes det som att all kraft bara rann ur mig. Som att någon dragit ur proppen i mitt badkar av energi… Jag började känna hur seg jag var i huvudet, hur orkeslös jag var i kroppen… Alldeles matt… Nattens och morgonens kräkfest, bristen på mat och vätska… Allt började nu komma ifatt mig… Jag samlade lite krafter för att försöka mig på en sista omkörning, och lyckades faktiskt ta mig om Bengtsson upp på en 11:e plats i inbromsningen efter bakrakan, men han bet tillbaka varvet efter och jag rullade över mållinjen som 12:e man.
Efter racet är jag såklart helt slut, men ändå glad och sjukt nöjd med racet. Dålig inledning, vilket nästan är brukligt vid det här öaget, men sedan gjorde jag ett riktigt bra race, och orkade faktiskt bra mycket mer än jag trodde jag skulle göra.
På kvällen anslöt sedan Micke A till teamet, och det bjöds grillade hamburgare och ett grymt depåmys med tillhörande promenad runt banan i kvällssolen med hela familjen, Micke P och Micke A. En riktigt boost för själen och kroppen. Depålivet när det är som allra bäst!
Söndag kval (P18, 57.189)
Till söndagens kval så kände jag mig mycket piggare. Lite grillade burgare på lördag kväll och en god natts sömn gjorde susen. Så förväntningarna på söndagens kval var lite högre än lördagens. Kanske några 56-tider och hoppas på en start i 4:e startled nånstans. Vi valde att kvala på samma däck som lördagens kval, som bara hade 14 varv på sig. MS2 både fram och bak.
Väl ute på banan så kändes körningen lite kantig. Jag var inte riktigt på hugget kändes det som och hittade inga bra ryggar att åka på, och jobbade lite med att hitta en bra sk. ”track position”. Fick sedan lite strul med dashen som inte ville visa några varvtider, och sedan en stor insekt mitt i visiret så jag var tvungen att åka in och putsa av det. Sedan ut igen… Radade upp ett gäng låga 57-tider, men lyckades inte hitta någon 56’a. Bästa varvtiden blev 57.189, lite snabbare än lördagens kval men på söndagen räckte det endast till en 18:e startposition då i proncip alla förare förbättrade sig. Ändå inte någon större katastrof då 18:e plats är längst till vänster i 5:e startled, vilket betyder innern i första sväng.
Lite lunch, nya slicks, en patenterad ”racemacka”, och sedan nya tag till racet...
Söndag race (P13 57.199)
Den senaste tiden (läs åren) har jag haft det lite kämpigt med starterna. Eller mja, själva starten brukar oftast gå ganska bra ändå. Trots att Hondan saknar ”launch control” och ”anti wheelie” vilket nu i princip är standard på alla nyare racehojar. Men jag brukar ha ganska bra reaktionstid, bra kopplings släpp, och bra acceleration ner mot första kurvan. Men sedan är jag kanske lite väl snäll och försiktig, och kanske släpper någon placering istället för att vara lite tuff och riskera att kroka ihop med nån och orsaka en stor startkrasch. Och tänker man så i starten på ett Superbike race, så ja… Då blir man uppkäkad…
Så nu var planen att jobba lite på det här med starten. Var lite tuffare och vara med när ”tåget går” i början på racet. För vanligtvis så har jag tempo för att hänga med i klungan runt 10:e till 15:e plats, men i och med att jag tappar i starten så brukar jag inte ha farten att jobba ikapp dom sedan. Så det gäller att vara med från början om det ska bli några poäng.
Uppställda för start, känslan är bra… Jag brukar av någon lustig anledning nästan alltid tänka på filmen ”Cars” dom här sekunderna innan racet startar. Ja ni vet den första filmen om Blixten McQueen, dom andra är ju... Som alla uppföljare.. Eller ja… Skit i det förresten nu…
”Fart… jag är FART…” *Knack-knack-knack* ”Hey, Blixten… Är du redo?”
Röda lampan tänds… Hålls ganska länge den här gången… Varvar upp motorn, känner på dragläget… håller emot lite med bakbromsen. Och DÄR slocknar den!
Jag kommer iväg riktigt bra från linjen, lagom med framhjulslyft, pangar i tvåan rätt snabbt, och hela fältet fullkomligen stormar ner mot ingången på ”Esset”. Hinner få i trean en kort stund innan det är dags att kasta ut ankaret och gå på bromsen så hårt det går. Jag hittar en bra lucka där jag dyker in, och lyckas få till ett bra spår genom ”Esset” och en bra utgång ner mot ”Crossböjen”. Har lite svårt att hålla koll på hur jag ligger till, men det är ingen katastrofstart i alla fall. ”Härligt Macke! Bra där!”
I kaoset sedan efter långa rakan så tappar jag någon placering, men är ändå med skapligt. Varvar första varvet som 19:e man. Helt okej för att vara mig, att bara tappa EN placering i starten och första varvet. Tempot under inledningen på racet känns ganska lågt, och jag har lätt för att bara åka med. Börjar plocka lite placeringar nästan på en gång, och på varv 5 är jag uppe på en 15:e plats. Får sedan 14:e gratis efter en krasch framför oss. Ligger nu i en rolig fight med YTS-föraren Fredrik Eriksson och Honda-föraren Christan Bengtsson (igen). Framför oss så ser jag hur ”tåget” redan har gått, så det är den här fighten det gäller nu under resten av racet. Jag lyckas ta mig om Eriksson i slutet på racet, och med 3 varv kvar så ligger jag på en 13:e plats med en liten lucka upp till Bengtsson på en 12:e.
Jag pushar så mycket jag törst i slutet på racet, och lyckas stänga till luckan till Bengtsson framför. Med bara ett varv kvar är jag precis i ryggen på honom. Jag försöker mig på en SEN inbromsning efter långa raka på sista varvet, och det går nästan. Men jag får vika upp och avbryta omkörningsförsöket, sedan är jag uppe i rygg igen inför ”Bergskurvan”, som är näst sista kurvan. Men inte tillräckligt nära för att göra ett nytt försök. Satsar istället på en bra utgång ur ”Bergskurvan” och ”Sviestadböjen” som leder ut på start/mål, för att kanske… kanske.. kunna hinna förbi över mållinjen… Tar höjd innan sväng, laddar på så mycket jag orkar, får precis lagom med sladd/driv ut ur svängen, och har med mig riktigt bra fart. Viker innanför Bengtssons Honda precis innan mållinjen, och…
Och… det.. gååååår…. NÄSTAN! FAN!!!
Jag rullar över mållinjen som 13:e man, 0.094 sekunder bakom Bengtsson. Puuh!
Efter racet är jag faktiskt SJUKT nöjd… Skaplig start, bra race, bra fighter, bra uppkörning, och så kändes det sjukt bra att ha ork på slutet när det kändes att alla andra började krokna lite. Ett väldigt skönt kvitto på att alla timmar i gymmet, i löparskorna, i cykelsadeln, på spinningcykeln, och full koll på kalorier ut- och in under den senaste tiden verkligen ger resultat… Bästa varvtid under racet blev 57.199, vilket kanske är en liten besvikelse då jag hoppats att kunna prestera 56-tider. Men jag får ändå vara riktigt nöjd med racet, och med hela helgen.
Sjukt bra helg!
Det är med väldigt positiva känslor jag ser tillbaka på helgen i Linköping, trots det lilla mankemanget med magsjuka och kräkfest. Körningen har, trots att det inte blev något personbästa denna helg, känts riktigt bra. Hojen har funkat klockrent, och vi har knappt behövt röra en skruv förutom den vanliga servicen. Två riktigt bra race där jag gjorde fina uppkörningar och fick med mig SM-poäng ifrån båda racen, i ett startfält som är tuffare än på många år…
Utöver ren glädje, så känner man även en massa tacksamhet efter en sån här helg. Det är så sjukt mycket att vara tacksam över. Tänk att man ens får hålla på med den här sporten. Att man får gränsla en vansinnig 1000cc Superbike varje racehelg, gasa så mycket man kan, och brottas med Sverigeeliten inom Svensk motorcykelsport ute på banan. Bara en sån sak…
Och sen alla människor runt omkring en som offrar massor av tid och energi, oftast helt ideellt, bara för att vi ska kunna köra. Tävlingsledning, arrangörer, funktionärer, läkarteam, bansopare, soptunnetömmare, toalettstädare, skamkärreförare, bärgare, flaggvakter, tidtagning, speakers, entrévärdar, för att inte glömma hela teamet bakom Roadracing.SE och dom nystartade direktsändningarna av tävlingarna. Alltså, det är så SJUKT många människor som är inblandade för att man ska få leka racerstjärna några dagar.
Men framförallt, teamet närmast mig. Ida och barnen, som åker land och rike runt för att vara med på tävlingarna. Och som får stå ut med en surgubbe när det går dåligt, eller en stressgubbe när det är mycket att göra. Morsan och Farsan, som nästan alltid är på plats. Supermeckarna Micke och Micke, som är helt oumbärliga. Alla sponsorer och samarbetspartners som gör det ekonomiskt möjligt att hålla på med det här… Ja ni ser, listan kan göras hur lång som helst.
Glädje, lycka, och tacksamhet!
Ni missar väl inte att ni dels kan se tävlingarna live på www.svemoplay.se men även i efterhand såklart. Det är gänget bakom Roadracing.SE som precis dragit igång som här TV-sändningarna, och som fortfarande håller på att arbeta fram allt. Det ser hur lovande ut som helst!
Nästa SM-tävling är inte förrän helgen den 17-19/8 nere på Falkenbergs motorbana. Till dess så ska vi hinna med lite semester och några testdagar.
Kategorier: 2018, Linköping, SM