Kategorier

Bra säsongsavslutning i Linköping!

Det blev en riktigt bra säsongsavslutning när årets SM-serie avgjordes nere på Linköpings Motorstadion den gångna helgen. Inför tävlingen så var magkänslan ganska bra, även fast jag historiskt sett inte kört jättebra i Linköping. Kroppen började kännas som vanligt igen, och känslan på hojen har varit riktigt bra både på Falkenberg och Karlskoga.

Så efter en lite trevande inledning på helgen under fredagsträningarna, där jag inte riktigt fick upp farten. Så kändes det superskönt att få ett kvitto på att farten finns där med två halvskapliga kval, och en 14:e och en 12:e plats i racen efter lite tveksamma starter. Och även om placeringarna kanske är en bit ifrån där jag vill-, och kanske tycker att jag borde vara, så körde jag ändå riktigt bra och gjorde en skaplig putsning av personbästa i båda racen.


Fredag, FP1, FP2, och FP3. (58.667)
Under fredagen så fick vi tre träningspass, vilket är ett pass mer än på Falkenberg. Superbra såklart då man får ett pass till på sig att testa lite inställningar och få upp farten lite. Under första passet så testade vi en hel del nytt på cykeln. Lite nya chassi inställningar och en helt ny drevning, vilket inte funkade alls. Särskilt drevningen. Till andra passet så gick vi tillbaka till den drevning vi hade på LMS förra gången, men behöll ändringarna i chassiet för att testa. Det kändes mycket bättre än pass 1, men för att vara säkra på att det var bättre än grundsettingen så gick vi tillbaka till dom gamla inställningarna för att jämföra till tredje passet.

Tredje passet blev sedan i princip helt meningslöst. 30% av banan var blöt, och resten torr efter en kortare regnskur. Så det gick inte att ladda på någonting alls. Dels fick man trippa på tå från ”crossböjen”, genom ”Torparn” och ut en bit på rakan där det var blött. Sedan var resten av banan torr. Och eftersom det var kallt och rått, och blött på resten av banan, så var det svårt att få någon vettig temperatur i däcken på resten av varvet. Jag avbröt passet efter 8 varv. Var dock 5:e snabbast då.

På kvällen bestämde vi oss för att gå med den setting som funkade senast på LMS till lördagens kval.


Lördag, Kval. (P17, 57.828)
Inför kvalet så hade vi lite huvudbry när det gällde däcksvalet. Jag hade helst kört på ett SC1 däck bak, vilket är Pirellis mediumdäck. Men dom däcken är slut överallt, och går inte att få tag på. Så det stod mellan ett SC0 (soft) och ett SC2 (hard) bakdäck. Ett SC0 ger klart bättre fäste, och då såklart bättre varvtider, men jag har tidigare haft väldigt svårt att hitta en setting och en körstil som får ett SC0 att räcka mer än 10-12 varv kanske. Dessutom är ett SC0 väldigt temperaturkänsligt och gillar inte när det är för svalt i luften och backen. Beslutet togs att köra SC2 (hard) på förmiddagens kval, och sedan köra SC0 (soft) på racet.

Kvalet gick faktiskt lite trögt. Jag hade svårt att få riktigt flyt i körningen, hittade inga bra ryggar att åka på, och kände mig inte riktigt varm i kläderna ännu. Fick ändå till några skapliga tider i mitten på passet, med en 57.828 som bästa tid. Cirka 0,4 sekunder över mitt personbästa från i våras, vilket bara räckte till en 17:e plats på gridden till lördagens race. Det kändes ändå ganska bra då jag kände mig mycket bekvämare i körningen än jag gjorde på träningen, och det kändes som att farten och känslan ändå började komma. Med en bra start på racet, lite fight och några bra ryggar att åka på, så skulle det bli ett bra race.

 

Lördag, Race 1 (P14, 57.070)
Innan racet så var planen rätt så klar. Gör en bra start, få rygg på dom lite snabbare gubbarna, och häng på så långt det går. Hur svårt kan det va? Dock så har ju starterna kanske inte varit någon av mina starkare sidor den senaste tiden, om man ska uttrycka det fint. Man skulle också kunna säga att jag har varit helt jäkla bedrövlig på att starta dom senaste åren, och man ska vara lite mera uppriktig.

Väl ute på gridden kändes det riktigt bra faktiskt. Jag var inte speciellt nervös, och när sedan provstarten gick ut på uppvärmningsvarvet så gjorde jag nog karriärens bästa start. Perfekt kopplingssläpp, precis lagom framhjulslyft, lagom med gas, och det sköt iväg så jag nästan fick tunnelseende.
SÅDÄR JA!!!! Så ska en slipsten dras’… Nu har jag äntligen fått tillbaka känslan!

Sen ställer hela startfältet upp på sina positioner efter uppvärmningsvarvet, alla startledsfunktionärer ger klartecken, funktionären längst fram sänker den röda flaggan, går åt sidan och pekar upp mot dom röda lamporna som tänds. Hela startfältet varvar upp motorerna. Ett öronbedövande vrål, blandat med smällar från dom som har launchcontrol, fyller hela motorstadion. Det känns som lamporna lyser i flera dagar. Jag letar dragläget, håller emot lite med bromsen, lägger mig på rätt varvtal…. Och DÄR slocknar lamporna! Jag reagerar kanonsnabbt, och kommer iväg snabbt från linjen, men släpper ut kopplingen lite för mycket, och ger lite för mycket gas. Framhjulet lättar för mycket, slår av lite, och på gasen igen. Framhjulet lyfter igen, slår av lite, och på’t igen. Shortshiftar till tvåan, och sedan i med trean ner mot första böj. Ser hur en, två, tre, fyra, fem, hojar bara swishar förbi mig. Tappar nån till i stöket i första sväng. Och konstaterar snart att jag fan är SIST! Vilken, ursäkta språket, förbannad jävla skitstart!

Nåja, på’t igen bara. När vi kastar oss över till höger i esset så rundar jag en hoj på yttern, men det blir för trångt i utgången så jag får backa av för att inte tryckas ut på gräset. Hela startfältet vrålar ner mot den snabba ”crossböjen”. I med trean, och sen fyran precis innan ”crossböjen”. Tar en gubbe på innern i ”crossböjen” och försöker sedan runda en till på utsidan på väg in i ”Torparn”. Men håller på att tryckas av banan, så jag får backa av igen, och tappar fart ut på de långa bakrakan. Fan också! Hänger inte riktigt med i suget bakom hojen framför, får dippa av på gasen lite på rakan för att hålla ner framhjulet. Trean, fyran, och så i med femman. Sedan stenhårt på bromsarna inför högern ner i den nya sektionen på innerplan. Stökigt! Mycket hojar och ingen vill backa av….

Fastnar sedan bakom en hoj genom hela nya sektionen, ”Bergskurvan” och ”Sviestadböjen” innan jag kan bromsa om in i ”Esset” efter start och mål.

Sedan följer några riktigt intensiva varv med massor av fighter och omkörningar medan jag tar mig upp genom fältet. Sedan stabiliserar sig racet lite grann och det blir lite mindre stök, efter kanske 5-6 varv och jag börjar hitta lite mer flyt i körningen. Och då börjar också varvtiderna sjunka. Varv 6-10 är samtliga under mitt gällande personbästa. Några av dom till och med, med omkörningar under varvet. Körningen känns riktigt bra och jag tar mig sakta upp genom fältet. Efter 12-13 varv så känner jag dock att bakdäcket börjar ge sig. Jag får ett par rejäla släpp ut ur både ”torparen” och ”Sviestadböjen”, och känner att jag börjar tappa driv ut ur svängarna. Har förmodligen inte varit speciellt snäll mot bakdäcket i inledningen på racet med ganska aggressiv körning och inte någon som helst tanke på att spara däck.

Genom att ändra lite i körstilen så kan jag hålla ett ganska bra tempo ändå. Men efter 15 varv så börjar varvtiderna öka lite grann.

Efter en roligt fight med Nils Jadermark, där jag får vika ner mig. Och sedan med Fritte Ingerlund, där jag drar det längsta strået, så lyckas jag ändå rulla över mållinjen som 14:e man, rätt så nöjd faktiskt.

14:e plats är såklart en bit ifrån topp-10 där jag vill vara. Men efter att ha varit absolut sist i racet, och sedan kört upp mig till 14:e, och satt nytt personbästa med lite drygt 0,4s, så måste jag ändå vara jäkligt nöjd.

På kvällen sedan så firas det med lite hojvård, lite mysmeck, och en riktigt mysig middag i depån med hela gänget. Som balsam för själen…

 

Söndag, Kval. (P16, 57.606)
Till söndagens kval så gick vi ut på samma SC2 bakdäck som vi kvalade på i lördagens kval, och ett nytt SC1 framdäck. Redan i inledningen på passet så kände jag att jag var lite sliten i kroppen och hade inte helt 100% fokus. Gjorde någon enkel miss på nästan varje varv i inledningen, vilket såklart kostar tid. Fick inget flyt alls. Körde 57.772 på varv 8, sedan valde jag att gå in och vila och hämta andan en stund. När jag gick ut på andra ”stinten” så kändes det lite bättre. Färre misstag och lite bättre flyt. Nu kom det flera 57-tider, och en 57.606 på varv 11. Sedan bromsade jag på mig på varv 12, och gick in i depån efter varv 13.

Då var det 7 minuter kvar på passet, men jag kände att jag inte skulle kunna köra snabbare än jag gjort, och valde att avbryta kvalet och spara lite på krafterna till eftermiddagens race istället. Körde ändå snabbare än lördagens kval, och en placering bättre. Så skitdåligt var det ju inte…


Söndag, Race 2 (P12, 57.023)
Inför söndagens race, som skulle visa sig bli ett stökigt race, så velade jag lite kring däcksvalet igen. Ett snabbare SC0 som inte räcker hela racet, eller ett långsammare SC2 som håller racet ut. Valet föll till slut på ett SC0 igen. Jag var bara tvungen att köra på det, och skulle nu i race 2 tänka lite mera på att försöka vårda bakdäcket lite mer, så det räcker lite längre.

När starten väl gick, så gjorde jag en helt OK start från min 16:e plats. Tappade ett par placeringar kanske, men tog tillbaka nån direkt i ”Esset”, och sedan någon till i inbromsningen efter långa rakan. Gjorde sedan två bra varv och var uppe på 13:e plats när racet rödflaggades på grund av att Tommy Ohlsén kraschade på väg ner mot ”Bergskurvan” och blev liggandes. Så in i depån, sedan blev det ett fasligt springande och irrandes bland alla mekaniker för att få fram däckvärmare, depåstöd, skarvsladdar, hitta eluttag, och tanka hojar, osv.

Efter lite väntan så fick vi återigen rulla ut på banan. Ny start från samma startpositioner, och helt nytt race.

Andra starten gick, och jag kom iväg lite sämre. Inte lika illa som i lördagens race, men tappade ändå ett antal placeringar i starten. Var sedan lite tuffare än jag brukar vara dom inledande kurvorna och lyckades fighta mig upp genom fältet. Körningen kändes riktigt bra, och jag fick bra förtroende för cykeln. Körde 57.036 redan på tredje varvet, nytt personbästa igen. Var uppe på 10:e plats en kort stund, och låg och fightades med en klunga av förare mellan 8:e och 12:e. Kändes riktigt bra.
Hade en rolig fight med Robert Färestål, som normalt sett är ganska mycket snabbare än mig. Tog honom ut på långa rakan och i inbromsningen mot nya sektionen. Och lyckades hålla honom bakom mig i ganska många varv innan jag till slut fick vika ner mig. Sedan på varv 15 så rödflaggades racet igen på grund av en krasch. Denna gång var det Fritte Ingerlund som hade kraschat i nya sektionen. Hojen blev liggandes lite illa till, och drog dessutom ut massor av grus och sand på banan. Så in i depån igen, på med värmare och allt, och vänta. Nu hade så stor del av racet körts att det inte blev någon omstart och nytt race, utan nu blev det en omstart från dom positionerna man hade vid rödflaggan, och sedan ett kort 5 varvsrace bara för att avsluta racet och sedan slås tiderna ihop från del 1 och del 2. Så jag fick starta sista delen racet från 12:e plats som jag hade vid senaste passering.

När vi stod och väntade så kollade jag bakdäcket, som i princip var helt slut. Det kändes inte bra för omstarten och dom sista fem varven. Jag som är dålig på att starta, plus att jag hade ett bakdäck som var helt slut. Det skulle bli tufft.

När vi väl fick komma ut och starta dom sista varven så gav jag mig tusan på att jag skulle göra en bra start. Jag fick bara inte missa nu, för nu fanns det bara 5 ynka varv att köra upp sig på om jag missade starten.

När lamporna slocknade så kom jag iväg skapligt. Ingen katastrof, men jag tappade ändå två placeringar. Men nu var jag tuff och tog tillbaka den första på yttern genom ”torparen”, och sedan bromsade jag om Henrik Björling efter bakrakan på första varvet. Sådär jag, ordningen återställd!
Tempot efter omstarten kändes inte allt för högt, och jag hade inga problem att åka med trots att bakdäcket började ge sig. Vi åkte låga 57-tider varje varv, vilket kändes bra, men jag lyckades inte ta mig förbi någon mer förare, trots ett par tappra försök. Rullade över mållinjen som 12:a totalt, vilket jag var riktigt nöjd med.


En riktigt bra helg
Trots att placeringarna i dom båda racen kanske inte riktigt blev vad vi hoppades på, så är jag ändå väldigt nöjd med säsongsavslutningen. Jag gjorde två riktigt bra race, om man räknar bort starten i första racet såklart, och putsade av mitt personbästa rätt så ordentligt. Det känns ändå väldigt bra att man efter att ha sysslat med det här i så många år, fortfarande kan utvecklas och ständigt bli snabbare och snabbare. Faktum är att jag faktiskt är snabbare än jag någonsin varit förut, och att även om man kanske inte är helt nöjd med en 12:e plats som bäst, så var det ändå bara 11st förare i hela Sverige som var snabbare än mig just i söndags. Så det går ju inte att vara annat än riktigt nöjd och glad med en väl genomförd säsong…

 


Glad och tacksam
När man väl fått smälta en sån här racehelg, och en sån här säsong, så är det en känsla av tacksamhet och glädje som väller över en. Det är så många människor som har en del i att man kan hålla på med det här. Det första man tänker på är ju såklart dom närmaste. Ida och familjen, som ställer upp och gör ett riktigt hästjobb för min- och racingens skull. Micke och Micke, som varit med och meckat den här säsongen, och som varit helt ovärderliga. Alla sponsorer och samarbetspartners som gör det ekonomiskt möjligt att vara med och fightas i Sverigeeliten i roadracing, utan er hade vi inte kört en meter. Och lägg sedan till alla ideella krafter både i SVEMO, och ute i klubbar och arrangörer som gör tävlandet möjligt. Tävlingsledare, jury, besiktningspersonal, flaggvakter, speakers, toalettstädare, papperskorgstömmare, entrépersonal, grindvakter, sjukvårdspersonal… listan kan göras hur lång som helst. Det är hundratals människor, som i huvudsak offrar sin egen lediga tid utan någon ekonomisk ersättning, för att vi ska kunna brottas med en motorcykel så snabbt vi kan runt en asfaltsbana. Helt sjukt när man tänker på det…

Nu får vi samla krafter en liten stund, pusta ut och bara njuta, innan vi börjar smida planer och förbereda för säsongen 2017. Då jäklar blir det åka av!

Kategorier: 2016, Linköping, SM




 

   


 

 

 

 

 

 

 

 

Bild

VI SÖKER ALLTID FLER SAMARBETSPARTNERS

Bli en officiell sponsor, samarbetspartner, eller leverantör till Magnus "Macke" Granstedt Roadracing Team. Kontakta oss genom att klicka på länken nedan.

Kontakta oss