Upplagd den 25 september 2019 12:02
Här kommer av lite förklarliga själ, en kanske något sen racerapport från SM-finalen på Anderstorp Raceway.
Så hade det då till slut kommit, mitt sista race i karriären, och jag kände mig inte alls redo.
Det hade ju känts så avlägset under hela säsongen, det där sista racet. Långt bort i kalendern, ända där borta i september. Och så nu helt plötsligt så var det liksom här. Jag kände mig nästan lite tagen på sängen.
Under dom vanliga förberedelserna inför helgen så var det såklart mera känslor än vanligt inblandade. Förutom den vanliga mixen av upphetsning, stress, nervositet, ängslan, glädje, pirrighet, osv. Så var de även en rejäl skopa med vemod och kanske till och med lite sorg över att det nu var slutet på en lång och fruktansvärt rolig och lång karriär i sadeln. Så det kändes liksom, lite annorlunda under hela veckan, ända fram tills vi plötsligt stod där i depån och började bygga upp allting precis som vilken racehelg som helst.
Och det tog väl kanske lite längre tid än vanligt att bygga upp depån den här gången. Det kändes nästan som att jag ville passa på och njuta lite av det, även fast det kanske egentligen inte är det allra roligaste momentet under en racehelg. Och hela tiden kom folk förbi och pratade. ”Jasså, sista racet Macke… Hur känns det då?”, eller ”Är det verkligen sista racet? Jag tror inte du KAN sluta…”
Men till slut så stod allt uppställt och klart i alla fall.
Fredag, friträningar
Till fredagen så hade dom dystra prognoserna avlöst varandra under hela veckan, men när vi väl vaknade upp i depån så såg det ändå ut som att vi kanske, kanske, kunde få något torrpass eller två.
Första passet var det riktigt blött, rått och kallt. Och det var inte många förare som vågade sig ut i dom lite svåra förhållanden som rådde. Vi valde att stå över första passet då det helt enkelt inte skulle ge oss speciellt mycket. Jag kan banan utan och innan, vi hade redan en klar grundsetup, och att ge sig ut på den kalla och blöta banan skulle bara riskera krascher. Så vi satsade på andra passet istället som skulle bli torrt. Väl ute på banan på dagens andra pass så kändes det helt okej. Det var fortfarande lite dåligt fäste i banan, det var kallt och fuktigt, men torr asfalt runt nästan hela banan. Körningen kändes inte katastrofal, hojen kändes bra, och som vanligt när allt känns bra så kändes passet VÄLDIGT kort när vi väl fick målflagg. Jag glömde liksom bort att njuta också… Aja, det kommer fler pass.
Pass 3 kändes ändå lite bättre, varvtiderna var väl fortfarande långt ifrån bra, men flytet fanns ändå där. Till FP4 så skiftade vi till ett bättre begagnat bakdäck och tänkte satsa på att få upp farten lite. Men väl ute på passet så överraskades vi av en av dom mest plötsligaste och mest lokala skyfallen jag varit med om, vilket avbröt passet i förtid. Dessutom började hojen strula lite ut ur sväng vid gaspådrag, vilket var ett fel vi varit med om tidigare. Dags att byta kamaxelgivare igen…
Isär med hojen och vi hann precis få ihop den till ett dyngsurt FP5. Aja, skit samma. Vi måste ut och testa hojen i alla fall. Hann bara ut ur bandepån bara för att märka att felet var kvar. Vafan nu då? Nåt annat fel? Eller var den kamaxelgivare vi bytte till trasig den också? Huvudbry och oron i magen var påtaglig. Vi jagade tag i en ny givare, rev isär hojen och gick igenom allt vi kunde komma på utöver att vi bytte givaren igen under kvällen. Men det fanns ju inget mera pass att prova på, så vi skulle märka på kvalet på lördagen om det funkade eller inte. Vilket strul!
Aja, skit samma. Ingen idé att gå och oroa sig över det nu. Nu var det ju fredagskväll i depån. Hela teamet var på plats och det var dags för grillning och depåmys. En fantastik kväll i depån, den näst sista någonsin.
Lördag kval (P22, 1.48.475)
Inför lördagens kval så var det mycket oro och nervositet i magen. Hade vi fått ordning på felet? Skulle hojen funka? Och vädret då? Blir det blött eller torrt? Det hade regnat en hel del under natten och morgonen, men nu började det torka upp. Sen kom det en sån där kort liten retsam skur för att blöta ner det lite igen. Och sen började det torka upp… Värsta tänkbara väder. Hojen gjordes till slut klar för regn, med regndäck och regnsetup. Så fick vi starta kvalet på regndäck i alla fall, och torkade det upp så fick vi gå in och byta om vi hann.
Väl ute på kvalet så kändes det lite marigt. Det var upptorkande men fortfarande alldeles för blött för slicks. Och det torkade upp väldigt sakta. Först ett litet torrspår. Sedan blev det lite torrare. Sen nästan torrt runt hela banan, fast fortfarande riktigt blött i inbromsningen efter långa rakan och i norra kurvan. Under hela passet låg jag och tänkte på om, eller när, det var dags. Hur lång tid var det kvar på kvalet? Hur lång tid behövde vi för att byta? När var det torrt nog? När skulle man chansa? Asch..
Till slut så kände jag att det var dags. Nu är det nästan torrt runt hela banan, och det börjar bli ett smalt litet torrspår i slutet på rakan också. Bara ett varv till kanske… Eller… Jo, jag tar ett varv till. Signalerar till Micke vid depåmuren när jag passerar start/mål, och går sedan in efter det varvet. Vi stressar som galningar för att skifta däck, naja bromsar, kolla lufttryck, ändra fjädringsinställningar till torrsetup, medan jag hela tiden försöker hålla koll på live-timingen. Hur fort kör dom nu? Vilka ligger ute på slicks mån tro?
Klart!!! Kastar mig på hojen och åker ut mot utsläppet. Kör ut på banan och försöker läsa av banan på utvarvet. Vart är det fortfarande blött? Vart kan jag puscha? Det är torrt nu va? Det MÅSTE gå… Och precis när jag ska påbörja mitt första flygande varv så öppnar sig himlen och det börjar regna… Åååå nej.. VA FAAAAN!!!! Sjukt dålig timing… Sjukt! Hade jag gått in 3 minuter tidigare så hade jag fått ett eller kanske till och med två flygande varv på slicks. Några förare hann, och dom stod i första startled… Fan… Jag skulle gått in tidigare…
Slutade kvalet på en 22:a plats, långt ifrån nöjd. Men ändå… Det är sista racet. Jag struntar egentligen i placeringen. Bara jag får ett roligt race i eftermiddag!
Lördag race (P19, 1.36.584)
Förväntningarna innan lördagens race var nog inte så högt ställda, rent resultatmässigt i alla fall. Jag visste att det skulle bli tufft att ta sig upp på en poängplats från min 22:a startposition. Utan målsättningen var istället att göra en bra start, och sen bara att ha så roligt det bara gick i detta min näst sista race någonsin. Resten fick liksom bli som det blev lite grann.
Väl uppställda för start så kände jag mig förvånansvärt lugn. Inte alls speciellt nervöst eller pirrig som jag brukar vara. Lugn, fokuserad, och kanske lite för lugn… Tankspridd… Vad vet jag…
Uppställda för start… Röda lamporna tänds… Fokus… Varvar upp motorn, letar dragläge, håller emot lite med bromsen… Tiden står stilla… Och DÄR går starten! Hela startfältet dundrar ner för den relativt korta start/mål rakan ner mot kurva 1. Bra kopplingssläpp! Ettans växel, ”shortshiftar” till tvåan för att hålla ner framhjulet. Söker mig mot innern… Det är stökigt! Sen hårt på bromsarna inför första kurvan. Jag hittar ett hål lite snett utanför mig och låter hojen drifta ut lite mitt i sväng för att få ett bättre spår ut på den långa, långa rakan. På med gasen! Tvåan, trean, fyran, femman, sexan… Det är hojar överallt när startfältet sprider ut sig på den långa och breda flygrakan, som sedan smalnar av lite i en förrädisk liten ”högerknick” innan det är dags att gå hårt, hårt på bromsarna inför den skarpa 90 graders högern i slutet på rakan. Här brukar det ofta hända grejer i början på racet. Det är första riktigt bra omkörningsstället, och hela startfältet ligger tätt packat så här i början. Alla vill tjäna platser, alla vill bromsa senast... Och det går FORT! Med lite stök lyckas vi ta oss igenom ”norra kurvan”, sedan kort acceleration ner mot kurva 3, den sk. ”halkhögern”. Jag nyper en placering i inbromsningen, yes… Sedan ut på gamla start/mål… Upp på bakhjulet, ”shortshiftar” till trean, tappar lite driv, i med fyran… Hårt på bromsarna igen, bakhjulet i luften och hojen vinglar lite in i sväng. Tappar en placering… Fan… Stökigt… På’t igen bara… Får ett litet släpp ut ur grand prix kurvan, men lyckas hålla farten uppe. Kör defensivt in i ”Opeln”. Efter ett tight och vansinnigt roligt första varv så är jag lite osäker på hur jag ligger till, men nånstans runt 20:e kanske. Allt eftersom varven går så dras fältet ut lite grann, och vi är en klunga på 5-6 förare som ligger och fightas nu. Jag har ett riktigt roligt race nu där vi byter platser om vartannat och varven bara springer iväg. Med några varv kvar ligger jag i rygg på Anders Mahrs Träff på sin Yamaha R1 och har Suzuki Team Sweden föraren Dennis Sätterman i ryggen. Framför oss så håller vi på och vevar in dansken Allan Howard. Jag känner att jag borde kunna ta båda två Yamahaförarna framför mig. Precis när jag ska köra om Träff så kommer Sätterman på sin Suzuki på innern. Asch då… Tappar ner till 20:e plats igen. Bara några svängar senare lyckas jag ta mig förbi Träff, och tar sikte på Sätterman och Howard framför. Men varven räcker inte till och jag rullar över mållinjen som 19:e man. Lite… Missnöjd kanske… direkt efter målgång i alla fall. Men bara sekunder senare fylls jag av glädje. Fasen, vilket kul race ändå. Och det är ju alltid ett litet mål att sluta på en bättre placering än man startade, och det lyckades jag ju med. Och vi slapp regn också!!!!
Njuter sedan lite extra av invarvet efter målgång. Vinkar till publik och funktionärer. Gör tummen upp och tackar. Tar i hand med dom jag fightas med och tackar… Och bara… bara njuter…
I Parc Fermé möter Micke upp sedan, och det blir en stunds snack innan vi körs iväg av teknikerna som vanligt. Sedan till tältet där alla möter upp. Och sen sitter jag där igen på en stol i tältet, svettig, trött, varm, och sådär sjukt nöjd och skön… Den bästa känslan i världen!
Sedan väntar en sån där magisk kväll i depån med grillning, promenad runt banan, cykeltur, och lite mysmeck. Innan kvällen är slut kommer två av Sveriges bästa motorsportfotografer och goda vänner, Petter Reuterholt (motofoto.se) och Mattias Lindén (hangar18.se) förbi tältet med en flaska Moet och tackar av mig med en champagneskål i plastglas. En jättefin gest som faktiskt gjorde mig lite rörd. TACK!
Allt som allt, en riktigt bra dag!
Söndag kval (P23, 1.38.051)
Söndag och dags att ladda om för ett nytt kval. Prognoserna har hotat med regn hela helgen, men det ser ändå ut som att vi ska klara oss undan på kvalet. Hojen är redo för kval, medans föraren mest går runt och funderar över att det här kvalet är det sista kvalet i hans liv.
Väl ute på banan så är känslan bra på hojen, men varvtiderna sitter inte alls där. Jag kör ändå bra tycker jag. Rätt spår, rätt bromspunkter, rätt linjer… Allt är bra… Men det där lilla sista saknas… Går in och vilar en stund, och tar lite vatten. Kollar resultat och varvtider. Finns det någon bra ”rygg” att hänga på? Vilka kör lite snabbare? Står nån i depån? Vart på banan är dom? Måste hitta en bra track-position nu. Ut igen, blir omkörd av mästerskapsledande Pellijeff… Hmm… Där var det inte lätt att hänga på… Ha ha ha… Nöter på ute på banan, men det klickar liksom aldrig riktigt… Slutar kvalet som 23:a med en usel 1.38.051 som bästa tid. Katastrofalt dålig tid, men ändå... Bara en placering sämre än lördagens kval så det var inte mycket att hänga läpp för. Bara att ladda om för mitt allra sista race på eftermiddagen. Jäklar vad kul vi ska ha!!!!
Söndag race (DNF, 1.35.921)
Inför karriärens sista race så var det som väntat MASSOR av känslor. Skulle jag ens kunna fokusera på själva racet, eller skulle det bli ”pannkaka” av allt. Vi laddade på med vanliga rutinerna inför racet. Hojen gjordes klar, lunch, mellanmål med 1h kvar, skraj-bajsning, energidryck med 40 min kvar, nervös-kissning, ombyte med 15minuter kvar, varmkörning, hjälmen på med 4 min kvar… Rutiner…
Väl ute på gridden kändes det ändå bra. ”Skit i resultatet nu Macke! Gör en bra start, hitta ett gäng att fightas i, och bara njut…”
Röda lamporna tänds… och hålls… Stirrar på lampan… Och PANG iväg!
Skaplig start igen, bra där Macke!!!! +/-0 kan jag tänka mig. Hittar en bra lucka i första sväng, och lyckas till och med ta någon placering när vi skenar ner för den långa rakan emot kurva 2. Härligt!
Det är som vanligt lite stök och bök in början, men ingen katastrof. Folk lyckas hålla sig på hjulen och ingen blir torpederad. Håll ihop det här nu Macke!
Vi väller ut på långa rakan ut på tredje varvet, och plötsligt möts vi av en vägg av vit rök när finske Ville Valtonen skjuter motorn på sin Yamaha på väg ner mot kurva 2. SHIT!!! Är det olja på banan nu? Känns som hela startfältet sätter sig upp på hojarna och slår av… Är det halt? Valtonen viker in i kurva två och fortsätter ner mot kurva tre, fortfarande på banan. Ser hur Wikberger kör om honom och pekar och viftar med handen. ”Kör åt sidan för fan!” Alla klarar sig förbi, men hela varvet åker jag bara och funderar på om det är olja i idealspår nu på banans mest kritiska punkt. Ned för den långa rakan nu på varv 4 så är det många som tar det försiktigt. Ingen vet om det kommer bli masskrasch nu eller inte… Men alla tar sig igenom kurva 2 utan problem. Jag tyckte att jag såg att Valtonen låg lite utanför idealspåret, så jag håller mig i bit innanför för säkerhets skull. Allt eftersom varven går så kör folk mer och mer som vanligt i den sektionen, och det verkar inte vara några oljerester alls kvar efter motorraset. Jag ligger på en 19:e/20:e plats nu och fightas, och börjar tappa Wikberger och Jakobsson lite nu framför. Känner att jag borde hänga på… Försöker att ligga på lite, men det är ändå en liten röst i bakhuvudet som säger ”Ta det lugnt nu Macke…” Efter halva racet ungefär så ligger jag på en 19:e plats med en bekväm lucka bakåt, och ser dansken Tirsgaard framför på sin BMW. Det är en ganska stor lucka framåt, men det känns som att jag hela tiden tar in lite på honom. Med 4 varv kvar så tänker jag igen ”Fan, ta det lugnt nu Macke och bara rulla hem i ditt sista race, Det spelar ingen roll om du blir 19:e eller 18:e man… Ingen brys sig…”
Men med två varv kvar så jag nästan ikapp Tirsgaard. Vi accelererar över start/mål ut på sista varvet, och när vi kastar in hojarna i kurva 1 så tänker jag ”Fan, jag kan ta honom! Efter långa rakan blir det nog tufft eftersom hans BMW går som ett skållat troll rakt fram, men kanske in i ”halkhögern” efter, eller i alla fall i ”Grand prix kurvan”. Om jag bara ligger på lite på sista varvet nu så hinner jag med EN sista omkörning innan jag lägger hjälmen på hyllan…”
Sedan försöker jag sätta mig upp på britsen… Känner hur det där pappret som man rullar ut över sjukhussängarna prasslar lite bekant under mig när jag försöker resa mig upp. Aj som FAN vad ont det gör i sidan av ryggen och höger höft. Vid fotändan av sängen står Micke. Han håller i min hjälm. Den ser inte snygg ut… Jag har ingen aning om vart jag är… Jag frågar honom något om jag kraschat eller nåt… Han ler emot mig… Jag säger sedan direkt… ”Jag har frågat det förut va?” Några gånger, svarar han och ler igen…
Jag försöker reda ut vart jag är någonstans. Jag känner inte alls igen mig. Det kommer in någon sjukvårdare som jag inte känner igen och frågar om jag har ont. Jag vet inte vad jag svarar… Minns att han säger något om att en ambulans är på väg för att ta mig till Värnamo sjukhus. ”Värnamo? Aaaaaa just det, vi är ju på Anderstorp tänker jag lite förvånat…” Sen kommer Ida in, hon bär på en väska… ”Hej hur är det?” frågar hon… Det är bra svarar jag lite avvaktande… Här, det är lite kläder, fortsätter hon och ställer fram väskan…. Kan du träffa barnen tror du? Jag kollar ner på kroppen och inser att jag ligger här i understället, och undrar lite grann när jag tog av mig skinnstället egentligen… Eller har dom klippt upp det kanske? Nej? Jag hör motorcyklar utanför… Kör dom fortfarande? ”Eeeh… ja… absolut… det kan jag…” svarar jag Ida.
”Okej, då hämtar jag dom. Så att dom får träffa dig innan du åker in till sjukhuset” säger hon och går ut ur rummet….
Jag hör sedan hur sjukvårdarna pratar i bakgrunden ”Okej, men då får den andra killen ta första ambulansen, för han är i mycket värre skick…”
Den andra?!?! Helvete!!!! Torpederade jag dansken???? Är han illa skadad??? Jag frågar Micke ”Var jag ensam om att krascha? Eller tog jag med mig någon…?” Jag tror inte det, svarar han… Vad hände, frågar jag. Gick dansken i mål? Vem ligger i det andra rummet? Jag vet inte svarar Micke… Vart kraschade jag? Jag vet inte… Efter långa rakan tror jag… Svarar han…
Sen följer en tid med lite röriga minnesbilder och bristande tidsuppfattning. Jag minns att jag blir hämtad av ambulansen, och att Micke åker med. Jag minns att bli illamående på vägen till sjukhuset, och sedan att vi anländer till akuten i Värnamo. Jag rullas hit och dit, det görs tester, tas prover, röntgas och scannas, sticks, och petas. Sen ligger jag plötsligt i en säng i ett väntrum med Micke sittandes på en stol i hörnet. Vi är rätt länge i det där rummet tror jag. Och det känns lite som att det här är första tillfället som jag har klara minnen av, och första tillfället där jag får en chans att reflektera över vad som egentligen har hänt. Vi samtalar lite jag och Micke, och jag försöker få grepp om vad som hänt. Efter en lång tids väntan kommer en läkare in och berättar att jag ska stanna kvar på sjukhuset åtminstone över natten, sen får vi se...
Jag har brutit ett antal revben bak på höger sida, slagit i höger höft ordentligt (igen), och ådragit mig en allvarlig hjärnskakning, igen. Min 14:e hjärnskakning… Som tur är visar hjärnröntgen inga tecken på svullnad eller blödning denna gång. Läkarna är även oroade över min högra lunga som verkar ha fått en del stryk…
Det blir sedan en lite strulig natt på sjukhuset när dom dels har problem att få till smärtlindringen ordentligt, efter ett litet missförstånd. Och sedan börjar min högra lunga ge upp och jag får svårt att andas, och drabbas av lite panik. Men till morgonen så har allt ordnat till sig och jag kan sova lite någon timme.
Måndag, hemfärd
Efter en lyxig sjukhusfrukost ,uppföljningar av hjärnan och lungan flera gånger under måndagen, en god lunch tillsammans med kompisen Tommy Lindquist som även han kraschat och ligger inlagd på kirurgavdelningen, så blir jag till slut utsläppt sent på måndag eftermiddag.
Ida, barnen, Micke, morsan och farsan har ätit den inplanerade söndagsmiddagen vi skulle fira med efter racet i depån, och sedan bott kvar i den tomma depån i Anderstorp natten till måndagen. Sedan har dom packat ihop allt och lastat under dagen. Så dom kommer till Värnamo och möter upp mig på sjukhuset, och sedan rullar vi hemåt i samlad trupp. Vad skulle jag göra utan alla dessa människor?!
Under den långa resan hem i bussen så får jag ytterligare lite tid på mig att smälta vad som hänt, och försöka få lite hjälp av Micke att pussla ihop minnesbilderna.
Trots allt, en fantastiskt rolig helg!
När ”dammet har lagt sig” och jag ser tillbaka på karriärens sista racehelg, så är jag faktiskt ändå rätt så nöjd och glad. Trots en strulig fredag med dåligt väder och lite strul med hojen, lite dålig timing från min sida med däcksbytet under lördagens kval, ett halvrisigt race på lördagen, ett dåligt kval på söndagen, och krasch på sista varvet i sista racet, så har det ändå varit en riktigt bra och sjukt rolig helg. Och en bra avslutning på en underbar karriär med många fantastiska minnen. Jag klyckades dessutom putsa av mitt personbästa på Anderstorp i mitt livs sista race. 1.35.921 är ju inte kattskit heller... :)
Jag har både under- och efter helgen blivit helt överöst med fina ord, gåvor, kramar, handslag, presenter, och blommor från både förare, funktionärer, fotografer, och allt möjligt folk i racingdepån. Det har varit både oväntat och faktiskt helt överväldigande, och det är helt omöjligt att tacka alla var och en för sig. Så från botten av mitt hjärta, ett jättestort TACK till alla er fina människor!
Nu väntar några veckors vila både för kropp och hjärna. Lite återbesök och uppföljningar på sjukhuset och så bli inskriven på Neurorehabteamet på Mälarsjukhuset igen för lite hjärngympa.
Sen får framtiden visa vad som händer…
Over and out!
/Macke
Kategorier: 2019, Anderstorp, Final, krasch, SM