Kategorier

Racerapport SM Linköping

 

Nu är vi hemma efter en grymt bra SM-helg nere på Linköpings motorstadion. Det var ju med lite blandade känslor som vi åkte ner mot Linköping. Dels skulle det bli så sjukt kul att köra hoj igen, men jag var lite osäker på formen eftersom jag missat ett race när lilla Maja föddes, och så var det länge sedan jag körde på Linköpings motorstadion. Dessutom var det lite vemodigt att åka iväg till säsongens sista race. Shit vad fort det har gått…

Som vanligt följde hela familjen med till tävlingen, och lilla Maja (som nu är nästan 3 veckor) fick vara med om sin första roadracingtävling

Som vanligt följde hela familjen med till tävlingen, och lilla Maja (som nu är nästan 3 veckor) fick vara med om sin första roadracingtävling

På fredagen kördes det fritränings som vanligt, och det tog några varv innan jag kände mig hemma på hojen igen. Men sen flöt det på rätt så bra. Hade dock svårt att hitta tempot lite, och kom inte riktigt överrens med banan.

 

Lördag, kval.

Kvalet gick helt okej. Det var väldigt tunt startfält till den här tävlingen, så det var glest med folk på banan. Svårt att hitta andra förare att få lite draghjälp av, och svårt att få upp farten. Jag körde ändå min första 57-tid i helgen, och kvalade in på 5:e plats med 57,986. Men jag hade nästan 0,8 sekunder upp till  4:e plats, så jag visste att det skulle bli tufft att förbättra mig på racet.

 

Lördag, race.

Inför racet så var planen att göra en bra start, och sen försöka bita mig fast i topp-4 så länge som det bara gick. Jag visste ju att dom var mycket snabbare än mig, men hoppades att jag skulle dras med i deras tempo lite grann.

När lampan väl slocknade kom jag iväg kanonbra, och var 4:e man in i första böj. Första varvet blev hektiskt som vanligt, och i inbromsningen efter långa rakan så tog jag ett lite defensivspår eftersom jag visste att det bara var en tidsfråga innan Wikberger (#79) skulle komma och ta tillbaka sin 4:e plats. Men jag lyckades hålla honom bakom mig ända tills på varv 4 då han lyckades klämma sig förbi. Tätklungan hade nu ryckt ifrån oss en bit, och nu var det bara att kasta ut lassot och hänga på tänkte jag. Jag kämpade som en galning för att klamra mig fast i bakdelen på hans gröna Kawasaki, men han tog någon tiondel per varv, och till slut så blev luckan för stor och han försvann. Nu hade jag ryckt till mig en rejäl lucka bakåt, och det blev sedan ett ganska långt och ensamt race mot målflaggan. Linköping är en väldigt krävande bana rent fysiskt, och i kombination med min axelskada så blev den sista halvan på racet sjukt jobbig. Jag slog av rejält på tempot och bevakade min position in i mål. 5:a i mål är ju en tangering av min bästa position i år, och trots att det saknades en del förare på gridden så är det inte ”kattskit”, så jag var ändå rätt så nöjd efter racet.

 

Söndag, kval.

Jag var rejält trött och sliten efter det långa racet på lördagen, och dom risiga axlarna gjorde sig allt mer påminda. Planen var därför att inte köra hela 35min kvalet på söndagen, utan att gå ut och sätta en tid som jag är skapligt nöjd med, och sen spara lite på krafterna till racet. Efter tio minuter hade jag kört 57,925, faktiskt liet snabbare  än kvaltiden från i lördags. Sedan körde jag ett par lugna varv och bara kände mig för  innan jag svängde in i depån. Samma kvalposition som inför lördagens race. P5

 

Söndag, race.

Innan racet var målsättningen egentligen densamma som till lördagens race. Göra en bra start, och sen hänga på täten så länge det bara går. Jag kände mig riktigt taggad, och var faktiskt lite nervös innan racet.   När lampan slocknade så kom jag återigen iväg riktigt bra, och är 4:a in i första böj igen. Nu jäklar gäller det att ladda på! Återigen har jag Wikberger (#79) precis bakom mig, och jag vet att han borde komma när som helst, men jag har siktet inställt på Mats Backmans (#19) BMW framför mig. Nu jäklar ska dom inte få komma iväg. Jag hänger på riktigt bra dom inledande varven och får lite självförtroende. Jag ser att topptrion börjar spridas ut lite, och att Backman (#19) inte riktigt hänger med Andersson (#27) och Falemo (#31) i täten. Jag ser på depåtavlan (som helgen till ära sköttes av morsan och farsan) att luckan bakåt börjar växa, och funderar på om Wikberger (#79) (som normalt sett är snabbare än mig) brutit eller kraschat. Men jag har inte sett några gulflaggor ännu. Jag kämpar envist för att Backman (#19) inte ska få komma iväg framför mig, men känner hur avståndet öka lite, lite, lite för varje varv. Sen gör jag ett jättestort misstag i inbromsningen till ”gokartböjen” efter långa rakan. Precis när jag börjar bromsa så lossnar min ”tear-off” (en tunn plastfilm som sitter utanpå visiret, som man kan slita bort om man får en stor insekt eller smuts på visiret) och hamnar dubbelvikt med greppdelen (som inte är genomskinlig) precis i synfältet. Mitt under inbromsningen så släpper jag vänster hand från styret och sliter bort tear-off’en, och när jag snabbt ska ta tag i styret igen för att försöka klara kurvan så kommer jag åt knappen för ”pit-limitern” (en funktion i databoxen som begränsar hojens hastighet till 50km/h som man använder när man kör i depån) och jag tappar plötsligt all effekt i motorn. Mitt i all kalabalik med en hård in bromsning, begränsad sikt, släppa handen, så upplever jag bara att hojen dör. Så det tar givetvis någon sekund innan jag fattar vad som har hänt, och hinner slå tillbaka strömbrytaren och köra vidare. Och då är ju tätklungan och pallplatserna lång borta, och det  känns som att racet är över. Jag försöker jaga ifatt men det går inte, och avståndet bakom är fortfarande betryggande stort. Så jag ställer in mig på ett ganska tråkigt och ensamt race mot målflaggan och en 4:e plats. Men så kommer jag att tänka på en sak…. Vafan, jag ligger ju fyra i ett PRO Superbike race, på min hemmabana. Jag får sitta på en GRYM JÄKLA hoj, som går som ett skållat troll, och köra hur jäkla fort jag vill på en roadracingbana. DET FINNS JU INGA TRÅKIGA RACE!!!! Skrattar för mig själv lite grann, och sen kör jag om en galning. Kan jag inte förbättra min position, så kan jag i alla fall ha förbannat roligt där ute på banan. Och så är det sista racet för den här säsongen… Så jag sladdar lite extra in i svängarna, och kanske håller framhjulet lite extra länge i luften ur svängarna, bara för att det är så jäkla kul… Det långa racet känns helt plötsligt inte alls speciellt långt, och innan jag vet ordet av så är det målflagg. Jag rullar in som 4:e man, och har en stor lucka bak till 5:e, och körde 57,5 som bästa tid. Och jag är riktigt nöjd faktiskt… Även om jag hade som mål för mig själv att köra låga 57-tider.  

 

Sammanfattning

Efter racet så är jag faktiskt rätt så nöjd med hela helgen. En helt OK varvtid till slut, en 4:e och en 5:e plats, och så har jag haft sådär löjligt roligt. Linköpings Motorsällskap har arrangerat den bästa SM-deltävlingen på många år, men mycket publik, många kringaktiviteter, uppvisningar, billig entré, och riktigt bra uppstyrd racehelg. Och nu känns det sådär konstigt... Nöjd, glad, trött, utmattad, och samtidigt lite låg för att säsongen är slut…

Ett stort tack till alla runt omkring mig som hjälpt till den här helgen. Ida, barnen, morsan, farsan, som ställer upp och konkar landet runt för min skull. Tack till alla sponsorer som gör detta möjligt, och till alla glada med- och mottävlande som gör livet i depån sådär extra roligt.

Kategorier: Linköping, Racerapport, SM, Sviestad




 

   


 

 

 

 

 

 

 

 

Bild

VI SÖKER ALLTID FLER SAMARBETSPARTNERS

Bli en officiell sponsor, samarbetspartner, eller leverantör till Magnus "Macke" Granstedt Roadracing Team. Kontakta oss genom att klicka på länken nedan.

Kontakta oss