Upplagd den 20 juli 2011 00:06
Det blev ett relativt lyckat test med Pirellidäcken under måndagen och tisdagen på Karlskoga motorstadion. Efter ett litet missförstånd så levererades inte Pirellidäcken förens tidigt på tisdag morgon vilket gjorde att jag fick köra första dagen (som mestadels regnade bort i alla fall) på Bridgestonedäcken. Så här i efterhand blev det rätt bra då jag fick en hel dag på mig att bli lite varm i kroppen, och sen fick jag Bridgestonedäcken i färskt minne sen när vi satte på Pirelli till tisdagens körningar.
Jag har fortfarande lite svårt att få till det på Karlskoga i år, och det gick inte mycket bättre i måndags. Förstår inte vad det är med mig, och den där banan. Det blev även ganska stora fartskillnader i den snabba licensgruppen under dom här dagarna, så trots att det var ganska lite folk så blev det mycket omkörningar och trafik, och kanske bidrog detta en del till att jag inte riktigt kom i form.
På tisdagen fick vi på Pirellidäcken och det var väldigt ovant första passen. I början hade jag ingen som helst känsla för vad framändan gjorde, och hade svårt att bedöma hur mycket grepp jag hade. Men allt eftersom som blev jag lite bekvämare med däcken och kunde börja pusha lite hårdare. Jag sänkte mina tider stadigt under hela dagen och på sista passet så var jag nere inom 4 tiondelar från mitt pers, med en omkörning på det varvet. Så det kändes riktigt bra på slutet faktiskt. Det känns som att det finns mycket mer att hämta när det väl blir tävlingshelg sen om knappt två veckor.
På dagen sista pass så hade jag tre ordentliga tillbud vilket gör att jag också får vara rätt nöjd med att det nu står en hel cykel i garaget istället för ett vrak som måste stressmeckas ihop till nästa helg.
Allt eftersom jag kände mig bekvämare med däcken så pushade jag allt hårdare och sänkte mig 2-3 tiondelar per varv. Och i lapptäcket som kallas ”Ejes-kurvan! så la jag ner cykeln och när jag gick över några av lagningarna där så släppte det ordentligt fram, och sen bak, och det var bara ren tur att jag inte damp i backen. Sen två varv senare så kom jag ifatt en långsammare förare efter ”hårnålen” som jag tänkte passera i den långa högern som leder ut på start och mål. Föraren framför låg ganska tight i svängen så jag tänkte väl helt enkelt att jag rundar honom på yttern då. Jag kom väl in lite snabbare än vanligt i kurvan, och låg en bit utanför idealspåret där det inte är lika bra fäste kanske. Och när jag hade som mest nedlägg så kände jag hur framdäcket bara försvann. Jag tappade fotfästet med den yttre foten som nu hängde i luften. I ganska hög hastighet, med fullt nedlägg och ett kasande framhjul, glider jag nu på knäpucken med knät under hojen hängandes i styret. Jag trycker emot allt vad jag orkar och känner hur framdäcket ”tuggar” mot asfalten i några meter när det letade grepp igen, och vips så kände jag hur framdäcket fick fäste igen, och precis när jag försöker få ner ytterfoten på fotpinnen igen så släpper det igen. Framhjulet kasar några meter innan det får fäste igen, och nu går det så sakta så jag enkelt kan räta upp cykeln igen och sätta mig tillrätta innan jag pangar på fullt ut på rakan igen. ”Pheeeew… Det där var SJUKT nära”
Det ironiska var att vi på kvällen innan suttit och snackat skit i depån och jag raljerade väl lite över alla förare som hävdar att dom räddar sina framhjulssläpp med knäna. Jag har sett det i MotoGP typ 2ggr om jag inte minns fel (Colin Edwards och Nicky Hayden). Jag har kört roadracing i nästan 9år och har ALDRIG räddat ett framhjulssläpp. Släpper det ordentligt fram i en sväng så vurpar man hävdar jag, det spelar ingen roll hur mycket man trycker emot med knät…
Och sen dagen efter händer detta…
Jaja, man lär sig något nytt varje dag…
Nu är det en dryg veckas vila innan vi åker tillbaka till Karlskoga torsdagen den 28/7. Då är det dags nästa omgång i Scandinavian Open. Det ska bli riktigt kul att tävla igen, och jag tror att jag kommer kapa mina tider ordentligt när man får åka med lite snabba förare.
Hoppas vi ses i Karlskoga!
Kategorier: Karlskoga, Träning