Kategorier

Riktigt lyckad SM-final på Mantorp!

Det blev en riktigt fin avslutning på säsongen när SM-finalen i roadracing avgjordes på östgötska Mantorp Park i helgen som gick.


Trots att vädergudarna fortsatte att gäcka oss även under säsongen sista helg med låga temperaturer, vindbyar, och regnskurar under i stort sett hela helgen så kördes trots allt både lördagens och söndagens race i torra förhållanden.

Denna tävlingshelg blev en lång historia då vi rullade ner mot Mantorp redan på onsdag morgon för att hinna med kvällsträningen på onsdagen. Sen kördes den vanliga ”fredagsträningen” redan på torsdagen eftersom det skulle köras deltävling i BoTT och Endurance Racing på fredagen.

Innan tävlingen så var målsättningen att ta poäng i båda racen (topp-15) och att komma ner på 1.19-tider på Mantorp. Något som inte kändes omöjligt i bussen på vägen ner. Men efter att ha kört tre träningspass på onsdagskvällen och inte presterat bättre än 1.21-tider så kändes dom där 1.19-tiderna ganska långt borta och det började smyga sig in lite små tvivel i bakhuvudet för första gången i år. När torsdagsträningen sen i stort sett regnade bort så kändes det inte bättre.

Men på fredagen så anslöt sedan stjärnmekanikerna Andreas, Micke, och Olof och gav föraren en redig spark i arslet. Lite senare sen på fredagkväll/natt så anslöt även Ida och Rasmus och teamet var komplett igen. Redan på lördag morgon inför kvalet så kändes allt mycket bättre, och det var ändå med förhoppningar om 1.19-tider och topp-15 som vi rullade ut på lördagens kval.


Kval lördag:
Vaknade av att regnet smattrade mot taket på husvagnen och det var riktigt kallt. Bara sätta på regndäck, ställa in hojen för regn, byta visir, och förbereda sig för ett blött kval.
Innan vi rullade ut så hade regnet upphört, och det började faktiskt torka upp lite grann. Men det var fortfarande blött på banan.

Första flygande varvet gick på 1.42, sen sjönk det stadigt under passet vartefter jag kände mig allt bekvämare med underlaget och det blev allt mindre vatten på banan. 1.41, 1.40, 1.38, 1.37, 1.36, 1.35, 1.34, osv. Och på sista flygande varvet blev det 1.33.9 och till slut en 10:e plats på kvalet. Kändes faktiskt riktigt bra.

Innan racet så hade faktiskt regnet avtagit helt, och det såg ut som att det skulle bli ett torrt race för en gångs skull.

Race lördag:
Banan var torr, men det var fortfarande kallt och lite blåsigt, och asfaltstemperaturen var riktigt låg så det var inget vidare fäste. Men det skulle bli ett riktigt roligt race.

Väl uppställda på startplattan så tändes de röda lamporna. Jag varvade upp hojen och letade efter dragläget. Hela startfältet dånar, spänningen ligger i luften, och adrenalinet pumpar i kroppen. Släpper ut kopplingen lite till och känner att hojen börjar driva lite. Dom håller lamporna väldigt länge, för länge. Känner att hojen nästan börjar rulla och tvingas dra in kopplingen igen, och DÅ går starten. Jag får försöka komma iväg utan att ha hittat dragläget riktigt och folk bara swischar förbi till höger och vänster. Tappar sjukt många placeringar direkt i starten, och efter första vänstern hamnar jag precis bakom ”Rocket Robin” på sin R1 som i stort sett står still mitt i ”Parisarn” och vi blir rundade av 2st till på yttern. Nu är jag fan SIST!!!!! ”FAAAAAAAAAN!!!!!”
Tar en placering in i snabbhögern, och bromsar mig om en förare till in mot chickanen som leder ut på långa rakan. Knölar mig igenom chickanen och petar distinkt i nästa växel precis när den knallröda shiftlighten blinkar till i ansiktet på mig. Stegar igenom växellådan ned för den långa rakan, petar i sexan och gör mig så liten jag kan bakom kåporna medans jag inväntar kaoset i inbromsningen där alla förare tävlar om vem som vågar bromsa sist och alla försöker ta sig upp flera placeringar. Jag lägger mig lite på innern och har bara bestämt mig för att jag ska bromsa mig om minst en förare i alla fall, och INGEN ska förbi mig…

Jag börjar bromsa och hojen vinglar och sladdar fram och tillbaka och jag lyckas precis knöla mig förbi en förare till. Puuh.. Går över krönet och sen dubbelhögern och vänstern ut på start och mål. Passerar första varvet som 13:e man. Ligger nu precis efter Marcus Bergsten (#34) och framför honom ser jag dansken Rasmus V Sörensen (#144) och Christian Åkerlund (#66). Skymtar Wikberger (#9) och Otto Johansson (#18) där framme också. Ligger och blir lite frustrerad nu eftersom jag inte riktigt kommer förbi Marcus och jag ser att dom börjar smita iväg där framför.

Det dröjer ända tills slutet på varv 2 innan jag kommer förbi Marcus och börjar nu fokusera på Sörensen. Jag är mycket snabbare ur vänstern efter start/mål så jag försöker lägga mig lite på yttern där och ladda inför kommande höger, men han stänger dörren i ansiktet på mig. Laddar genom dubbelhögern och snabbhögern och dyker sen på innern in i chickanen, men återigen stänger han igen hålet bryskt och jag är nästan utanför banan. Tappar lite fart ut på rakan efter den manövern och får kämpa för att stänga till avståndet igen. Hinner inte komma tillräckligt nära för att bromsa om honom efter långa rakan, så jag satsar på snabbvänstern över krönet, men återigen blir det för trångt och jag tvingas backa av. Provar samma manöver igen efter start/mål. Lägger mig på yttern och laddar på för att få innern i nästa höger, men återigen så misslyckas jag. Laddar på ut på långa rakan igen, nu jäklar!!! Nu får det bära eller brista, jag ska om. Jag lägger mig i suget bakom honom, och viker ut precis när vi ska börja bromsa, och är förbi. Men jag driftar lite i utgången och tappar tillbaka placeringen. ”Faaaan!” Ser nu hur gänget framför oss börjar dra ifrån, jag bara måste om! Bromsar mig om igen in i den skarpa vänstern ut på start/mål, och är äntligen förbi. Ser vid nästa passering att jag redan har 2 sekunders lucka. Och varvet efter är det 4 sekunder till godo. Är nu uppe på 11:e plats, och ser att Åkerlund (#66) framför har hunnit få en rejäl lucka. Han har nästan hela start/mål rakan, och det är mycket att försöka ta igen, men jag borrar ner huvudet bakom kåpglaset och kämpar på.

Kan nu se att jag tar in mellan 0.5 och 1 sekund per varv på Åkerlund så det känns inte omöjligt att täppa till den här luckan, och kanske t.o.m attackera för en 10:e plats innan racet är slut.

På varv 11 gör jag en liten miss och tappar spåret i ”Parisarn” och tappar några meter igen på Åkerlund, men när det är 2 varv kvar är jag nästan uppe i ryggen på honom i inbromsningen efter långa rakan. Försöker ta mig om, men avståndet är för stort. Känner direkt att jag är MYCKET snabbare genom snabbvänstern över krönet och in mot nästkommande höger. Efter det partiet så är det bara en sväng kvar ut på start/mål, så jag planerar en attack där på sista varvet.

Är nu uppe precis i bakhjulet på Åkerlund i ”Mjölbysvängen” (efter långa rakan) och ligger perfekt för en attack upp över krönet. Laddar nu för allt vad tygen håller upp över krönet och bromsar knappt alls innan vi dyker in i den snabba vänsterkurvan. Jag ligger nu på yttern om Åkerlund och planerar för att kunna ligga kvar där och sen få innern i nästkommande höger. Nu går det verkligen på hörntänderna genom snabbvänstern och jag känner hur framhjulet studsar och släpper, och sen kommer bakändan, och sen fram igen, och hela tiden fokuserar jag ner mot inbromsningen. Och bromsar så sent jag vågar, och är uppe jämsides med Åkerlund, men han viker ner precis framför mig och jag får nypa åt i bromsarna för att inte torpedera honom. ”Ooooouch! Det var nära!!!” Tappar helt spåret av denna manöver så nu får han en lucka som jag inte hinner täppa till innan vi passerar mållinjen.

Det blev en 11:e plats i racet och jag var först väldigt missnöjd efter att ha kvalat in som 10:a och sen missat en ny topp-10 placering. Och den bedrövliga starten hade ju förstört alla chanser om en bra placering. Men efter att det sjunkigt in så var jag ändå rätt nöjd. En 11:e plats och ett sjukt roligt race med många hårda fighter och en bra uppkörning får jag vara väldigt nöjd med. Det var ju inte länge sedan jag låg och fightades om 26:e plats istället…. Tyvärr så blev bästa tid bara 1.20.8 vilket är ganska långt ifrån dom där 1.19-tiderna som vi siktat på, men det är ju ett race imorgon också…

På lördagskvällen sen så är det klassiskt depåmys med grillning och trevligt sällskap med hela gänget innan det är läggdags.


Kval söndag.
Till söndagen så ansluter 6st snabba förare som inte var med på lördagen, och som ska vara framför mig i resultatlistan normalt. Så jag räknar med att kvala in någonstans runt 16:e-17:e plats.

Dags för ett nytt kval igen, och nu är det nästan torrt runt hela banan. Vi bestämmer oss tidigt för att köra slicks och torrsetup vilket visar sig vara helt rätt.
Förhållanden ute på banan är riktigt besvärliga nu. Banan är i stort sett helt torr, förutom en ordentlig vattenpöl i chickanen som leder ut på långa rakan, och fukt i inbromsningen efter långa rakan. Redan på andra varvet så är jag otroligt nära att gå omkull i vattnet i chickanen. Man får bromsa helt klart innan chickanen och sen rulla sakta igenom vattenpölen, och sen har man vatten på däcken så man får vara ytterst varsam med gasen. På varv 4 är det nära igen när jag lägger på lite för mycket gas lite för tidigt efter vattnet och är ur sadeln för en sekund. Puuuh… ”INTE KRASHA NU!!”
Tiderna kryper sakta nedåt vartefter kvalet rullar på och på näst sista varvet sätter jag min bästa tid på 1.22.3. vilket räcker till en 13:e startplats. Långt ifrån 1.19-tider, men också väldigt mariga förhållanden. Men bara 3 platser sämre än lördagens race, trots att det tillkommit 6st förare gör att det känns som en förbättring.

Hojen servas och får nya däck av Micke, Bander, och Olof som gör ett GRYMT jobb den här helgen, och allt är klart för race!!


Race söndag.
Från min 13:e startposition så hade jag inte råd med samma skitstart som i lördagens race om jag skulle ha chans att hänga på gänget i topp-10, så det var 100% fokus på starten och komma iväg bra.

Lamporna slocknade och vi stormade ner mot första sväng. Jag kom iväg helt okej den här gången, men tappade någon placering i första svängen. Men det var ingen panik! Första varvet var ganska städat jämfört med lördagens race, och jag passerade som 14:e efter första varvet. Var uppe på 12:3 plats efter andra varvet och körningen kändes riktigt bra. Äntligen var jag med på tåget, och hojen kändes grym. Låg nu och hade en grym fight med Otto Johansson (#18) där vi ibland bytte plats flera gånger per varv. Just när jag tänkte ”Där satt den” och trodde att jag passerat honom och skulle dra ifrån så bet han tillbaka, och sen var det bara att börja jobba igen. Våran fight höll på under dom sista 8-9 varven bara för att störas en gång när Henry Sundqvist (#11) kom emellan ett varv och lade sig i fighten. Sundqvist tog sig förbi mig på varv 8, och Otto varvet senare. På varv 10 kraschade han sen och var ute ur racet. Helt plötsligt så var min och Ottos fight om 10:e plats. ”Nu jäklar gäller det” tänkte jag. Hade nu känt på honom i så pass många varv att jag visste vart jag var snabbare, så jag planerade in attacken i slutet på långa rakan då jag visste att jag var starkare än honom i det nästföljande partiet och då skulle han en chans att skapa en liten lucka till honom direkt.
Ut på långa rakan så tog jag så mycket höjd det går i chickanen för att få med mig fart, och låg sen i suget bakom hans hoj ner mot inbromsningen. Vek ut precis när vi skulle börja bromsa och dök på innern. Såg nu alldeles för sent att det var gulflagg nere i ”mjölbysvängen” och började för en sekund tveka på om jag skulle fullfölja omkörningen. Men jag kom med sån fart att det inte gick att ändra sig. Jag hann förbi innan gulflaggsituationen så det var helt enligt reglementet, men det var på håret.
Laddade på så mycket det gick upp för krönet och in i snabbvänstern och satte min bästa sektionstid i sista sektionen på det varvet. När vi passerade start/mål så hade jag äntligen en liten lucka back till Otto, och kunde nu börja fokusera på Jörgen Andersson (#27) framför mig på 9:e plats.
Med 5 varv kvar så hade Jörgen en alldeles för stor lucka för att jag skulle hinna ifatt och om kändes det som, men bara ett varv senare så hade jag kapat 1 sekund på luckan och började känna att det kanske var möjligt ändå. Dom nästkommande varven plockade jag in mellan 0.5 och 0.8 sekunder per varv på Jörgen, och helt plötsligt så kände det möjligt att göra en attack på sista varvet.
I inbromsningen efter långa rakan på allra sista varvet var jag uppe i rygg på Jörgen, och nu jäklar skulle jag ta honom. Jag planerade för samma manöver som jag provade på Åkerlund under lördagens race upp över krönet och in i snabbvänstern.
Jag var uppe precis i ryggen på Jörgen upp över krönet, och återigen gick det på hörntänderna in i vänstern. Jag låg på yttern om Jörgen och precis som i lördagens race kom jag alldeles för fort in i snabbvänstern. Det studsade och for både bak och fram, och jag driftade ut ordentligt. Det var väldigt nära att det slutade i sandfållan, men jag lyckades hålla ihop det och hade nu perfekt läge att dyka på innern i inbromsningen till högern. Men Jörgen tog ett riktigt defensivt spår och höll tight på innern i inbromsningen och genom hela svängen och jag kom alldeles för tight in för att vika på yttern och försöka ta höjd inför nästa sväng istället, så enda alternativet var att stå på hejdarna för allt jag var värd för att försöka undvika att köra rakt in i baken på honom. Jag klarade det precis och lyckades missa honom, men tappade helt farten och flytet så jag kunde inte hålla mig tillräckligt nära för att försöka en attack in i sista sväng, så jag rullade i mål 0,4s bakom Jörgen på en 10:e plats.

Efter racet är jag sjukt nöjd! Återigen ett par riktigt roliga fighter, och jag känner att jag är med där uppe runt topp-10 och kör utan problem. Hade det bara varit ett varv till så hade jag garanterat blivit 9:a till slut, och det känns som att jag har ett helt annat tempo i kroppen nu än förra året.
Dessutom fick jag ju till dom där 1.19-tiderna till slut i sista racet, vilket kändes otroligt skönt!
Och med det motståndet som var på söndagens race så värderar jag den här 10:e platsen som min klart bästa prestation hittills, och tillsammans med en 11:e plats på lördagen så är det en riktigt lyckad helg.

Det enda som känns lite tråkigt är att säsongen är över nu när det går så bra…

Ett riktigt stort tack till Micke, Bander, och Olof som är såna klippor att ha med sig i depån. Ni både ser till att hojen är i toppskick, att allt funkar, underlättar massor för mig när jag ska köra, och kan också dela ut en ordentlig känga i arslet på mig när jag behöver det. Det är helt ovärderligt!
Stort tack också till Ida som sätter sig i bilen natten mellan fredag och lördag och kör ner till Mantorp från Strängnäs efter att ha varit ute på Ladies Night i Västerås på kvällen, bara för att hon och Rasmus ska kunna vara med på tävlingen, utan erat stöd går det inte att hålla på med det här!
Och självklart ett stort tack till alla sponsorer som gör det möjligt för oss att hålla på med det här!

Ni är ovärderliga alliopa! Tack!

Nu är det bara att ladda på och ta nya tag nästa år. Vem vet, det kanske kan gå ÄNNU bättre då…

Men först ska vi väl ha en avslutningsfest va? :)

Kategorier: Mantorp, SM




 

   


 

 

 

 

 

 

 

 

Bild

VI SÖKER ALLTID FLER SAMARBETSPARTNERS

Bli en officiell sponsor, samarbetspartner, eller leverantör till Magnus "Macke" Granstedt Roadracing Team. Kontakta oss genom att klicka på länken nedan.

Kontakta oss