Upplagd den 8 augusti 2019 12:19
Det blev i det närmaste en helt perfekt och stekhet helg på Karlskoga motorstadion när säsongens 5:e och 6:e race i SM-serien avgjordes på den värmländska banan. Även om tävlingen kördes i rätt så besvärliga förhållanden både för material och förare, då temperaturen låg runt 35 grader under hela helgen och inte ett moln så långt ögat kunde se, så blev det ändå en superbra helg!
Inför helgen så hade jag svårt att sätta några riktiga mål, eller veta vad jag skulle förvänta mig av helgen. Jag hade inte tävlat på Karlskoga Motorstadion på många år då den tidigare banägaren i Karlskoga valt att stå utanför SM-serien en längre tid. Dessutom var banan omgjord sedan jag var där och tävlade senast, och jag hade bara haft möjlighet att träna på den nya bansträckningen en enda gång. Dessutom så har jag alltid, historiskt sett, haft det lite tufft på den här banan. Den verkar inte alls passa mig eller min körstil, och jag har aldrig trivts eller kört fort här. Så vi fick helt enkelt släppa prestationskraven lite, och bara inrikta oss på att ha roligt. Något som vi skulle lyckas rätt så bra med faktiskt…
Till helgen så var det full bemanning i teamet. Jag och Rasmus åkte till Karlskoga på torsdagen, sedan anslöt supermecken Micke tillsammans med nytillskottet Björn under fredagen. Sedan Ida och resten av familjen på fredag em. tätt följda av morsan och farsan med husbilen, och såklart lila Rossi.
Jag är så jäkla glad och tacksam över alla dom här människorna som flänger land och rike runt bara för att stötta mig när jag leker roadracingstjärna under en helg.
Fredag, friträningar. (P17, 1.08.123)
Under fredagen var det som vanligt tre träningspass där vi förare får en chans att känna lite på banan, köra av oss lite ringrost, hitta en bra setup på hojen, och fundera ut ett bra däcksval till resten av helgen. För min del så var det mycket att hinna med på väldigt lite tid. Jag hade inte kört hoj på 6 veckor, knappt kört nya bansträckningen, och hade ingen bra grundsetup dokumenterad för Hondan på Karlskoga Motorstadion, så jag behövde alla varv jag kunde få.
Körningen gick lite bättre än väntat trots att jag var lite ringrostig, och hojen kändes riktigt bra redan från start. Det var bara den nya sektionen ut på start/mål som jag inte riktigt blev kompis med. Jag hade svårt att hitta ett bra spår genom den nya, lite tvärare kurvan, och hittade inga bra referenspunkter. Dessutom upplevde jag en del sk. ”chatter” i framändan på hojen mitt i just den svängen, som vi inte riktigt fick ordning på. Vilket också gjorde att jag inte riktigt hittade något förtroende. Men jag slutade ändå dagen på en 17:e plats i dom stekheta förhållandena, vilket inte var någon katastrof, och körningen kändes faktiskt riktigt bra.
Fredagen avslutades sedan med en fantastisk kväll med hela gänget. Först en mysig grillning i depån, och sedan en liten tripp till ett närbeläget bad för ett kvällsdopp innan lite mysmeck senare på kvällen då hojen förbereddes för kval på lördagen. En kväll att minnas…
Lördag Kval (P17, 1.07.719)
Redan under tidiga förmiddagen så var kvicksilvret i termometern uppe över 30-gradersstrecket, så det skulle bli en lång och varm dag på banan. Jag försökte ladda på med vätska och energi så gott det gick innan kvalet på förmiddagen.
Kvalet gick sedan riktigt bra. Jag lyckades fila bort nästan 0,5 sekunder på mitt personbästa runt banan och kom ner på 1.07.719 som bäst under min andra ”stint”. Var inne och vilade en kort stund och försökte sedan gå ut en sista gång för att förbättra mig, men fick aldrig till det i värmen. Den höga asfaltstemperaturen gjorde greppnivån lite lägre och det var lite trixiga förhållanden, vilket i kombination med lite varma och trötta huvuden orsakade en del krascher. Så jag var ändå väldigt nöjd med kvalet. En 17:e plats kanske är lite sämre än jag ville, men det var vansinnigt tight i resultatlistan där vi var 10 förare i ”mitten” av startfältet inom 0,3 sekunder. Så det fanns förutsättningar för ett bra och roligt race på eftermiddagen sen.
Lördag Race (P12, 1.07.843)
Inför helgens första race så var planen att göra en bra start, försöka plocka någon placering inledningsvis, och sedan försöka hålla huvudet kallt och spara på krafterna lite grann. Det skulle bli ett långt, varmt, och jobbigt race. Och det är lätt att göra något litet misstag eller tappa fokus, vilket kan leda till en onödig krasch.
Hojen gjordes klar för race av supermeckarna Micke och Björn, nyservad och med nya snabba däck från Dunlop så rullade vi ut för start.
Jag älskar den här stunden på en racehelg. Precis när man rullar ut mot utsläppet innan racet startar. Hela kroppen bara bubblar av känslor. Man är nervös, upphetsad, taggad, orolig, superladdad. Tusen tankar snurrar i huvudet på en gång. Vart ska jag lina upp på gridden? Hur hittar jag min plats? Var det 6:e startled eller? Vem står jag bredvid? Vem står jag bakom? Hur ska jag göra i starten? Ska jag försöka gå på innern eller yttern i första böj? Hur länge höll dom de röda lamporna i STK600 racet innan? Har vi tankat och kollat lufttrycket? Hur kommer det gå i första sväng? Bara det inte blir en masskrasch…. Sen plötsligt står man där på gridden. Startfunktionären går åt sidan, och dom röda lamporna tänds… Sekunderna känns som minuter… Man bara stirrar på dom där jäkla lamporna… Håller hojen på rätt varvtal, lite drag på kopplingen, håller emot med bromsen…. Motorn vrålar…. Lamporna lyser… Man stirrar…. Och väntar… Och sen… PANG!
Kaoset startar! Hela startfältet med hojar dundrar iväg som skjutna ur en kanon. En del gör bra starter, en del kommer iväg dåligt. Någon slår av lite för att dom får för mycket hjullyft, några vinglar fram och tillbaka för att hitta en bra position. Det händer massor av saker, och det är massor av beslut som måste tas varje sekund, medan man accelererar för fult ner mot första böj och försöker hitta en bra position inför den första kritiska inbromsningen. Alla i hela startfältet vill vara senast på bromsarna, alla vill köra om, alla vill komma åt samma lilla asfaltsyta in i första sväng. Det blir trångt och kaotiskt… Men på något märkligt sätt så tar sig alla igenom första sväng, och nästa…
Jag gör faktiskt en bra start igen, precis som i Linköping. Något som jag kämpat lite med som senaste säsongerna. Jag kommer iväg riktigt bra från stillastående, och får till dom första kritiska svängarna bra. Lyckas till och med ta några positioner inledningsvis, och passerar fösta varvet som 15:e man. Härligt! Poängplats! Nu gäller det bara att köra smart och hålla i det här!
Efter några varv så stabiliserar sig fältet en del. Vi är en klunga på 3-4 man som ligger och fightas nu, och jag ligger mest och åker med och sparar både däck och krafter. Efter halva racet så ligger jag på en 13:e plats precis i rygg på #44 Björn Svensson. Vi har lyckats rycka ifrån resten av klungan, men det känns som en lite för stor lucka till gänget framför för att vi ska klara av att jaga ifatt dom. Och det känns som att det blir lite mera en kamp om 12:e plats bara emellan oss två.
Jag ligger bakom och känner mig ändå rätt nöjd med en 13:e plats och några sköna SM-poäng. Men en 12:e skulle ju smaka ännu bättre. Jag få nu upp ”P13, G2, +3.2” på depåtavlan, vilket betyder att Jag ligger på 13:e plats, vi är bara två förare i våran lillanklunga (jag och Björn) och jag har 3,2 sekunder bak till närmaste förare bakom mig. Jag känner att vi håller ett rätt så behagligt tempo. Jag kan åka med utan att behöva ta ut mig, och vi har en betryggande lucka bakåt. Så taktiken blir nu att ligga bakom och läsa av honom i några varv. Hitta vart jag är snabbare, och vart det är bäst att göra en attack. Jag håller hela tiden koll på depåtavlan som jag får vid varje passering. Märker nu att avståndet bakåt krymper lite för varje varv som går.
3.0, 2.7, 2.3, 1.9…. Med två varv kvar så är det mindre än en sekund. Fan nu måste jag göra något om jag inte ska bli indragen i nån fight bakifrån. Jag planerar att göra min attack ner i inbromsningen mot ”Ejes”. Missar sedan lite i utgången av ”Esset” innan och hamnar kanske lite längre ifrån Björn än jag hade hoppats, och har inte alls nåt superbra läge att bromsa mig om. Men jag bara måste… Bromsar så sent jag vara vågar, dyker på innern, och lyckas med hjärtat i halsgropen precis pressa mig förbi när vi viker in i ”Ejes”. Lyckas hålla spåret genom kurvan skapligt, och får en helt okej utgång ner mot ”Hårnålen”. Tar ett litet defensivspår in i ”Hårnålen” för att ha inte ska kunna kontra, och lyckas hålla honom bakom mig genom sista sektionen och ut på start och mål. Passerar mållinjen som 12:a, med 4 härliga SM-poäng i bakfickan. YES!!!!!
Trött, vansinnigt varm och svettig, men så jäkla nöjd och glad…
Efter racet så sitter jag på en stol i depåtältet. Hela gänget är där. Alla är glada, skrattar, pratar, kollar resultatlistan, och jag bara sitter där och är trött… och varm… Vansinnigt varm… Men mår så sjukt jäkla bra, och är så sjukt jäkla nöjd. Jag bara sitter där och liksom… smakar lite på känslan. Det är inte många race kvar nu… så jag vill liksom ta vara på dom här minuterna… Och på något sätt liksom spara dom i minnet… För det här är dom bästa ögonblicken under en hel racehelg. När man bar sitter på en stol och är trött… glad… nöjd…
Senare på eftermiddagen och kvällen så blir det återigen en sån där härlig grillmiddag i depån med hela gänget. Efter middagen så åker vi återigen iväg och tar ett härligt kvällsdopp. Återigen en sån där helt magisk kväll att spara i minnet…
Söndag Kval (P18, 1.07.810)
Söndag förmiddag och dags för kval igen. Vi valde att kvala på samma däck som vi använda under lördagens kval, så dom inte gått så många varv. Planen var att dela upp kvalet i 2 eller 3 ”stints” beroende på hur jag hamnade i trafiken, och hur jag kände mig.
Väl ute på banan så kände jag mig lite… avslagen… eller… seg… Jag hade svårt att koncentrera mig riktigt, och hade svårt att få till ett riktigt bra varv. Gjorde små misstag lite här och där, och fick liksom inte till det riktigt. Kunde inte sy ihop ett riktigt bra varv. Hojen kändes ändå väldigt bra, med samma setup och samma däck som lördagen. Det var bara jag som inte riktigt fick till det… Var inne och vilade en stund och tog lite vatten efter knappt halva kvalet. Försökte hitta en bra rygg att åka på, men det hjälpte inte. Körde till slut 1.07.810, vilket bara räckte till en 18:e plats.
Ändå inte helt missnöjd efteråt. Bara en tiondel långsammare än lördagens kval, trots att det kändes dåligt. Och bara en plats ner på gridden, i samma startled som i lördagens race, var ju inte heller någon katastrof. Så det var bara att ladda på för ett nytt race!
Söndag Race (P10, 1.08.054)
Inför racet så satt vi och pratade lite om hur jag skulle lägga upp racet, och vad man kunde förvänta sig. Jag kände att det var många trötta huvuden och kroppar i startfältet, och tillsammans med dom lite besvärliga förhållanden som rådde så fanns det nog risk för att en och annan skulle krascha bort sig eller göra misstag, så det skulle det nog gälla att hålla sig lite kall och försöka att inte göra några misstag.
Väl uppställda till start så var känslan bra. Mitt allra sista race i Karlskoga! Det här skulle bli så jäkla kul!!!
Röda lamporna tändes… och starten gick…
Jag kom iväg riktigt bra igen, och inledningen på racet var väldigt lik det första racet. Jag gjorde ett bra första varv och var med i en stor klunga med förare. Jag hade inte riktigt koll på hur jag låg till i början då det var riktigt hektiskt och stökigt dom första varven. Vi var nog en klunga på 8-10 förare som låg och fightades och jag låg nånstans ”mitt i smeten”. Jag hade +0 på tavlan under i princip hela första halvan på racet.
Det var ganska rörigt nu. Folk bromsade på sig, krokade ihop, missade spår, försökte köra om, i nästan varje sväng och jag bara låg och väntade på att någon skulle krascha i röran. Någon bromsade på sig och fick ta ”escapen” i ”Ejes”, och försvann från klungan. Och sen någon till…
Jag låg nu 13:e med 3 förare precis framför mig och racet började stabilisera sig lite grann. Låg i rygg på #79 Mattias Wikberger och tänkte att allt kändes stabilt. Såg någon röd hoj framför som jag inte såg vem det var, och sedan var det #44 Björn Svensson framför den hojen. Sen dök Wikberger på innern i ett omkörningsförsök i inbromsningen till ”Ejes”, men bromsade lite för sent och krokade ihop med föraren framför. Så att han, eller dom gick omkull. Mitt i röran hade jag svårt att se vilka det var. Det blev lite stökigt efter det, och till slut så var det bara jag och Björn… igen… Jag lyckades ta mig om rätt så snabbt, och försökte sedan rycka till mig en lucka… Och det lyckades… Med några varv kvar så låg jag nu P10, efter att någon förare brutit framför, och hade +3.0 bakåt… Låg och kände mig sådär löjligt nöjd igen… Fan, tionde plats ändå… Det är ju sjukt bra… Med två varv kvar hade jag fortfarande +3 sekunder bakåt och tänkte att ”Fasen, det där tar han ALDRIG in på bara två varv...” Så jag slog av lite på tempot och försökte köra lite säkert in i mål… Sista varvet skiljde det nästan 1,5 sekund på våra varvtider, och han var bara 0.09 sekunder efter mig över mållinjen… Kanske liiiite tightare än vad jag hade tänkt mig, men det gick ju ändå… Ha ha…
10:e plats och 6 nya SM-poäng… Så SJUKT nöjd och glad!!!!!
Efter målgång, när man kör det sista invarvet tillbaka mot depån, så blev det sådär känslosamt igen. Man puttrar runt, vinkar och gör tummen upp för att tacka alla funktionärer och publik. Och känslorna börjar liksom välla över en… Fan… Vilket bra race ändå… Jag körde kanske inte supersnabbt, men höll mig till min ”Game plan” och höll huvudet kallt. Försökte att hålla mig ifrån trubbel och körde säkert. Sjukt bra!
Och sen kom jag plötsligt att tänka på att jag just kört mitt allra sista race på Karlskoga Motorstadion. Den banan där jag körde min allra första bandag 2003, på min gula Suzuki TL1000R. Banan där allt började liksom…. Där jag 2006 tog min allra första pallplats i Rookie1000… Där jag stod på pallen i privatförarcupen i PRO Superbike när vi körde tillsammans med STCC 2012, inför nästan 30.000 åskådare…
Vemod och lite sorg kanske, uppblandat med MASSOR av adrenalin, glädje, lycka, och tacksamhet… Jag ville verkligen inte att det där sista varvet skulle ta slut riktigt… I depåsvängen så lyckades jag se Ida, barnen, och morsan och farsan uppe på läktaren, och hinner vinka till dom innan jag svänger in i depån för sista gången…
Efter racet så sitter jag där igen, på en stol i depåtältet… Trött, svettig, glad, och lycklig… Och bara smakar på stämningen en stund… Och njuter… Innan det är dags att börja ta tag i allt jobb. Depån ska packas ihop, tält ska rivas, tältgolv ska rivas, husvagnen ska packas, bussen ska lastas, och allt ska göras klart för hemfärd… Verktyg, kablar, lampor, bort, stolar, banderoller, mattor, kylskåp, mat… Det är sjukt vad grejer man släpar med sig bara för att åka lite motorcykel… Ha ha ha…
En perfekt helg!
Efter ett ”snabbt” stopp på Max för att fira med lite snabbmat, så sitter vi i bussen på väg hem, och man kan börja smälta helgen lite grann. Vilken jäkla helg det blev! Jag är så sjukt nöjd med hela helgen. En 12:e och en 10:e plats på en bana som jag normalt sett har svårt på, 10 nya SM-poäng i bagaget med oss hem, och allt runt omkring har varit så sjukt bra.
Jag är så sjukt tacksam över så mycket. Alla människor som gör det möjligt för oss att tävla. Och då tänker jag inte bara på oss i vårat lilla team, utan även alla runt omkring som sliter som djur helt ideellt för att vi förare ska få leka roadracingstjärnor i ett par dagar. Tävlingsledning, funktionärer, flaggvakter, bärgningspersonal, sjukvårdare, toalettstädare… Ja alla… Det är ju hundratals med människor, som alla tar av sin lediga tid för att jobba en helg helt gratis… Helt sjukt när man tänker efter…
Och sen har vi såklart Ida och barnen, som åker land och rike runt för att vara med på racehelgerna. Och supermekanikerna Micke och Björn, morsan och farsan… Alla helt ovärderliga…
Så… jaa… stort TACK allihopa!
Nu laddar vi batterierna ett tag för att sedan bege oss ner till Falkenberg för nästa deltävling i SM, helgen den 16-18/8. Då får jag en chans att ta revansch från förra året då en liten… kullerbytta… redan på första kvalet satte stopp för den tävlingen… och ja… hela 2018 kanske man ska säga…
Kategorier: 2019, Karlskoga, SM