Upplagd den 29 augusti 2016 09:54
Man kan väl kanske säga att uppladdningen inför SM-deltävling nummer 4 nere på Falkenbergs Motorbana var allt annat än optimal. Vi missade ju deltävling 3 på Karlskoga motorstadion på grund av den virusinfektion jag drabbades av strax innan, och fram till tävlingen på Falkenberg så hade jag varken kunnat träna eller köra motorcykel på 6 veckor. Jag hade dessutom fortfarande problem med främst handlederna och händerna, vilket gjorde att jag faktiskt inte ens var 100% säker på att jag skulle kunna köra nere på Falkenberg. Men det blev ändå en riktigt bra helg med tanke på omständigheterna, med en 12:e och en 15:e plats i racen, tider runt personbästa, och lite SM-poäng med oss hem i bagaget.
Fredag, FP1 och FP2.
Under fredagen fick vi endast två träningspass, vilket gjorde att vi inte hann testa så mycket grejer som vi ville. Första passet gick mest åt till att bli varm i kläderna, känna efter hur kroppen kändes, och hitta tillbaka till flytet runt Falkenbergs motorbana. Kroppen kändes helt okej under dom lite kortare stints jag var ute, men jag saknade lite kraft i underarmar och händer. Men det gick ändå bra att köra och till FP2 så laddade jag på lite mer, och körde ganska enkelt 47-tider vilket kändes bra med tanke på att min personbästa på Falkenberg är 46.607.
Lördag QP1 (P10, 46.978)
För att orka hela kvalet så delade vi in passet i 3 kortare stints, där jag åkte in och vilade lite. Körningen kändes förvånansvärt bra, och i slutet på första stinten körde jag en rad låga 47-tider. Ut på andra stinten så fick jag bra ryggar att åka på, och körde flera höga 46-tider. Bästa tid blev 46.978 vilket räckte till en 10:e plats på gridden till race 1.
Lördag Race 1 (P12, 46.882)
Till lördagens race så hade vi lite av ett dilemma. Jag ville köra Pirellis SC1 (vilket är det näst mjukaste gummiblandningen) både bak och fram, men det var slut på SC1 Överallt. Så vi fick välja mellan SC0 (mjukaste) som kanske inte skulle räcka hela racet, eller SC2 (näst hårdaste) som hade sämre fäste. Valet föll till slut på SC2 bak. Sedan gillade jag inte alls upplägget på Falkenberg med sk. rullande tidsschema, så hela eftermiddagen kändes lite strulig. Man vet liksom inte exakt när racet startar, och jag är en sån förare som behöver mina rutiner innan start. Allt från när man ska äta lunch, mellanmål, dricka energidycker, värma upp, ta en kaffe, till när man ska gå på toa måste ske en viss tid innan racestart. Och när man inte vet klockslaget för racestarten så blir det väldigt svårt att tima in det. Men hur som helst, det gick skapligt till slut…
Hela startfältet står uppställda på gridden, funktionären med röda flaggan går åt sidan och pekar upp mot dom röda lamporna som tänds. Hela startfältet varvar upp motorerna så det bara vrålar, jah letar dragläge, håller emot lite med bromsen, stirrar intensivt upp på dom röda lamporna. Sekunder känns som minuter… Och DÄR slocknar dom!
Kommer iväg ganska bra från linjen, bra utsläpp, och sedan i med tvåan rätt så snabbt. Alla hojar vrålar ner mot den tighta chickanen. Jag hinner få i trean innan det är dags att bromsa. Det är rångt och stökigt som alltid på Falkenberg. Hojar överallt, och det är kontakt med någon till höger. Alla kastar sig in i högern, för att snabbt vika om till vänster. Ser i ögonvrån hur någon sticker in framhjulet på insidan om mig. Jag stänger dörren, sedan kastar man om till höger igen och accelererar upp genom ”nyhemskurvan”. Pust!!!! Det är riktigt stökigt, men jag tror att jag ungefär håller min position. Kör defensivt i inbromsningen till sista sväng. Ut på start och mål rakan… Upp genom växellådan till 5:an innan det är dags för banans hårdaste inbromsning.
Hela fältet är samlat ganska länge. Efter 3-4 varv så ser jag fortfarande ledarna framför oss även om startfältet dragits ut lite grann. Jag ligger på 10:e plats, men vi har kontakt ända upp till 7:e. Tempot känns högt, men ändå väldigt bekvämt. Jag har inga större problem att åka med. Det är riktigt roliga fighter i klungan nu och de är riktigt tight. Jag orkar mycket bättre än jag trodde och kan ligga på rätt bra hela racet. Sätter mitt snabbaste varv på varv 13. Sedan känner jag att kroppen börjar ta slut, så jag börjar köra lite mera ”ekonomiskt” och spara på krafterna så jag ska orka hela racet. På slutet är vi en klunga om 4 förare som fightas om 10:e plats. Jag ligger 11:a och planerar en attack på slutet på #88 Mattias Bengtssons. Jag har läst av honom och vet vart jag är snabbare, och bestämt vart jag ska göra min attack. Det kommer att bli inbromsningen till chickanen ut på sista varvet. För sedan är jag mycket snabbare genom kurva 1, 2, 3, och 4, så jag hoppas kunna dra ut en tillräckligt stor lucka så att han inte kan bita tillbaka i sista inbromsningen innan start/mål. Sen helt plötsligt dyker #73 Marcus Olsson upp innanför mig och trycker sig upp på 11:e. Fan också, nu måste jag ju köra om båda två för att bli 10:a. Försöker bita ifrån direkt men lyckas inte. Vart ska jag ta honom då? Hur många varv är det kvar? Fasen också… Kämpar nu för att komma förbi Olsson, men hittar inget bra läge och börjar dessutom bli riktigt trött nu. Är sjukt mycket starkare än honom på sista delen av varvet, och särskilt ut på start/mål. Så jag planerar en attack ut på start mål ut på sista varvet, och så kanske jag kan ta Bengtsson i sista sväng. Men jag lyckas inte pressa mig förbi Olsson in i chickanen, och får satsa på att ta honom precis innan mållinjen istället och satsa på en 11:e i alla fall. Tar massor av höjd in i sista böj, och ladda så mycket jag bara törs ut på start och mål. Håller på att toucha hans bakhjul när vi accelererar ut på start och mål, och kastar mig på insidan. Jag tror att jag är förbi över mållinjen, men vet inte säkert. Det visar sig sedan efter racet att Olsson var före med 20 hundradelar över linjen, och jag blev 12:a till slut.
Efter racet är jag ändå ganska nöjd. Även om hela kroppen värker och jag är så trött i armarna att jag inte kan ta av mig handskarna själv, så orkade mera än jag trodde jag skulle göra. Och 12:a är efter omständigheterna riktigt bra. Bästa varvtid blev 46.882, som inte heller är dåligt. Så klart godkänt!
Söndag, kval 2 (P14, 48.107)
Under natten och morgonen så regnar det ordentligt, och det är tveksamt om det hinner torka upp till söndagens kval. Vi går länge och velar fram och tillbaka mellan regndäck och slicks. Man springer och frågar förare som varit ute passet innan. Vart är det blött? Vart är det torrt? Börjar det bildas torrspår? Hur fort gick det? Var det några ute på slicks nu?
Till slut rullar vi ut på banan för söndagens kval på slicks. Banan är mestadels torr, men genom hela chickanen är det blött. Det är ganska kallt och fuktigt i luften, så det torkar upp väldigt långsamt under passet. Och det är dessutom svårt att få upp bra temperatur i däcken. Fästet helt ok största delen av varvet, sedan får man trippa på tå genom chickanen. Jag är alldeles för försiktig i dom lite luriga förhållanden på banan, vilket visar sig i resultatlistan från kvalet. Men hellre starta ett par platser längre bak, än att riskera någon dum krasch på kvalet.
Söndag, Race 2 (P15, 46.865)
Till söndagens race hade vi lyckats få tag på ett SC1 slicks genom Fredrik SBKOne, vilket kändes jättebra. Men lagom till vi fått på däcket och värmarna suttit på ett tag, så steg asfaltstempen kraftigt och vi nog skulle kunna krängt på ett mjukare SC0. Men nu var det för sent, och SC1’an skulle funka kanon den med. Så det var bara att ladda på för race.
Uppställda på gridden, och dags för start. Lamporna slocknar och jag kommer iväg skapligt igen. Tappar lite ner mot den tighta chikanen där det blir stökigt i vanlig ordning. Kommer ut ur stöket bra, och lyckas runda en förare på yttern uppför backen, och är med i rygg på dom framför. Gör ett ganska bra första varv och tappar ingen placering. Dom första 3-4 varven är sedan väldigt intensiva som vanligt. Jag försöker hålla huvudet kallt, inte göra några misstag, och inte släppa klungan framför. När startfältet börjar dra ut sig lite så är vi en rätt så stor klunga på kanske 6-7 förare som ligger och fightas om placeringarna 7-13. Jag ligger mitt i klungan och försöker bara ”åka med” i början då jag vet att kroppen inte kommer orka hela racet. Men efter bara 6-7 varv så känner jag att kroppen är i ännu värre skick än under lördagen, och att det kommer bli ett väldigt tufft race. Sedan går jag in i väggen fullständigt. Jag tappar kraft i typ hela överkroppen och börjar få svårt både att bromsa och styra hojen. Det blir sedan bara en fight för att ta hojen i mål. Efter att ha varit uppe på en 10:e plats som bäst, så börjar nu hojarna blåsa förbi en efter en, och jag dalar i startfältet. Med 5 varv kvar så börjar jag överväga att bryta racet då det börjar kännas farligt. Det är inte en sådär superskön känsla när man känner att man inte har 100% kontroll över hojen när man ligger och fightas med andra hojar i över 250km/h iförd endast en läderpyjamas och störtkruka. Särskilt på Falkenberg där murar och räcken inte står på allt för betryggande avstånd på vissa ställen. Men jag bestämmer mig för att det är bättre att ta sig i mål än att bryta, så jag ligger kvar ute på banan. Sista varven kommer jag knappt ihåg då dom är mest en mental dimma, men jag rullar till slut över mållinjen på en 15:e plats, och får med mig 1 SM-poäng i alla fall.
Efter racet är jag både jävligt nöjd, och jävligt förbannad. Nöjd över att jag ändå lyckades ta mig i mål, att jag fick med mig poäng, och att innan jag gick in i väggen faktiskt körde riktigt bra. Förbannad över att jag inte orkade, och att virusinfektionen fortfarande inte gett med sig…
En bra helg trots allt
Men när man tänker tillbaka på helgen, så är jag ändå jäkligt nöjd. Uppladdningen inför helgen, med 6 veckors sjukdom, ingen träning, och en kropp som fortfarande inte är frisk, var ju inte den bästa. Men trots det så har jag ändå kört jäkligt bra så länge jag orkat, gjort två rätt så bra starter, och fått med mig 5 SM-poäng hem. På lördagens kval där jag kvalade in som 10:a så var jag bara en sekund ifrån pole position, vilket är det närmsta jag varit någon gång tror jag. Så det finns mycket att vara nöjd med, och mycket positivt att ta med sig till nästa race.
SM-final i Linköping
Efter Falkenberg så har vi nu bara tre veckor kvar till säsongens sista race i Linköping den 9-11/11. NU när kroppen börjar kännas bra så kommer det bli tre veckor med stenhård träning, och så kommer vi även hinna med två heldagar på Mantorp Park med Actionpics. Så det kommer bli stenhårt jobb för att kunna prestera så bra som möjligt i finalen.
Kategorier: 2016, Falkenberg, SM