Upplagd den 6 maj 2013 13:29
Det blev en ganska slitsam premiär nere på Anderstorp när premiären i dom Nordiska- och Svenska mästerskapen i roadracing avgjordes den gångna helgen.
Innan helgen så skulle jag köra som instruktör under två bandagar på Mantorp med det galna gänget i Actionpics. En lagom uppladdning tänkte jag, där man i lugn och ro får köra lite hoj och bli varm i kläderna. Men istället så blev det massor av strul med hojen under hela onsdagen, med elektronikproblem och bromsproblem, och sen blev det inte så mycket snabb körning under torsdagen som jag hade hoppats på. Så det var i stort sett helt utan någon riktig träning i kroppen som vi rullade vidare ner mot Anderstorp och premiären i NM och SM. Vi kom fram alldeles för sent till depån i Anderstorp, och fick i röran och mörkret försöka hitta en bra plats att resa tält och packa upp på. Vi höll på alldeles för länge, och det blev inte alls mycket sömn innan det var dags att gå upp och börja köra på fredagens friträningar.
Körningen stämde inte alls och jag hade riktigt svårt att hitta tempot och känslan på hojen. Jag låg och åkte över 3 sekunder långsammare per varv än min personbästa från tidigare år. Vi fick dessutom samma problem som vi haft tidigare på Anderstorp med den sk. db-killern i ljuddämparen som man är tvungen att ha där nere. Detta gjorde att det blev en hel del meckande mellan passen, och dessutom missade jag ett välbehövligt pass pga. detta. Så fredagen var rätt så tung både prestationsmässigt och mentalt.
Lördag, och dags för kval.
Till första kvalet så hade vi fått tag på några av Bridgestones nya slicks som släppts till i år (Battlax V01), och eftersom det redan gick så dåligt så bestämde vi oss för att vi lika gärna kunde prova dom direkt på kvalet. Det kunde ju inte bli värre i alla fall. Och det blev ganska lyckat ändå. Däcken kändes jättebra, verkligen en positiv överraskning, och jag sänkte mig drygt en sekund från friträningen. Kvalade dock bara in på en 19:e plats, och var fortfarande LÅNGT ifrån mitt personbästa. Till andra kvalet ändrade vi lite på hojens geometri för att anpassa den mot dom nya däckens profil som var lite annorlunda, och det kändes mycket bättre på andra kvalet. Jag putsade av min kvaltid med 0,4 sekunder, men låg kvar på en 19:e plats totalt.
Efter kvalet var det mycket tankar som snurrade. Varför lossnar det inte? Vad är det som inte stämmer? Jag borde köra 2-3 sekunder snabbare… Klart som korvspad var det i alla fall att det inte går att komma till ett Nordiskt mästerskap utan någon som helst träning innan, och tävla mot förare som haft råd att vara utomlands och träna och tävla flera gånger under våren. Till söndagens race så var det bara att ladda om, sluta tänka så mycket, och bara ha roligt på hojen istället. Så skulle resten komma av sig självt…
Söndag, race 1
Planen för race 1 var ganska enkel. Gör en bra start, få bra ”rygg” på klungan som kör en sekund snabbare, och ha roligt…
Innan start la vi på nya Bridgestone V01 soft, både fram och bak. Dom sista som fanns hemma i Sverige.
Väl uppställda på gridden så kändes det som att det bara var igår som jag körde race senast. Allt satt i ryggraden. Line up, sighting lap, warmup lap. Ställde upp på gridden, kollade mig omkring. Vem har jag framför, vem står på sidan, vem står bakom. Hur ska jag göra när lamporna slocknar? Vart ska jag ta vägen? Innern? Yttern? När ska jag bromsa? Vem tar jag rygg på? Alla tankar bara betades av en efter en, och jag kände mig väldigt fokuserad.
Röda lamporna tändes! Jag varvade upp motorn, hittade dragläget på kopplingen, in med frambromsen, släppte ut kopplingen lite till, och väntade…. Jag ser ingenting förutom dom röda lamporna långt där borta. Jag håller andan… Dom håller lamporna ganska länge… Och DÄR slocknade dom!!! Perfekt start från linjen, jag accelererar ner mot första böj, och tar 2-3 placeringar på väg ner. Bromsar väldigt sent, och tar ett par till när jag slickar innerkanten på banan in i första högern. Det är trångt, men jag är tuff och håller mitt spår… Får lite dåligt driv ut ur svängen när det släpper lite bak… Däcken har inte full arbetstemp ännu… Tappar lite fart ut på den långa, långa rakan. Tvåan, trean, fyran, femman, sexan… Den röda shiftlighten blinkar argt varenda gång det är dags att växla, och sista 100-150 metrarna innan det är dags att gå hårt på bromsarna så lyser den hela tiden… Varvstopp på sexans växel… Dom effektstarka BMW hojarna kommer förbi mig på rakan, och vi är 5-6 hojar i bredd in i den tighta högern efter rakan. Det blir stökigt, jag tappar någon placering. Bromsar hårt, och ner på tvåans växel igen… full acceleration igen ut ur svängen… Kort raka, sen hårt på bromsen igen in i den sk. ”halk-högern”…
Jag ligger rätt bra till nu, och är i den klungan där jag borde vara. Det är stökigt första halva varvet, men sen börjar racet ”sätta” sig lite, och det är dags att hitta ett bra racetempo. Jag hänger med bra i början när jag har rygg på klungan, men på varv 4 så bromsar jag på mig lite i ”grand prix kurvan” efter gamla start och mål, och tappar kontakten lite med klungan framför. Jag håller ganska jämnt med dom sedan ett par varv, men kan inte stänga till luckan riktigt trots att jag kämpar hårt. Och under dom närmaste varven drar dom ifrån lite, lite, för varje varv som går, och till slut är luckan över 3 sekunder. Jag känner mig lite uppgiven ett tag, och börjar bli trött. Underarmarna börja stumna lite, och jag gör några små missar. Men den med 9 varv kvar så ser jag att jag börjar veva in den som ligger sist i klungan. Det är norrmannen Erik Magnus Ekjord på sin Suzuki, och jag får nu blodad tand. Helt plötsligt är all trötthet borta, och jag börjar räkna efter i huvudet. Hur mycket tar jag in? Hur många varv är det kvar? Hinner jag? Jag hinner tänka att det fan är precis det HÄR som alla timmar på löparbandet under vintern handlat om. Det är NU jag ska vara stark. Med 4 varv kvar är jag uppe i rygg på norrmannen, och börjar planera vart jag ska köra om. Jag är snabbare i stort sett överallt, men skillnaden är som störst i sektion två, efter långa rakan och fram till ”Opeln”. Luckan framför norrmannen, till klungan, är stor så jag kommer aldrig hinna ikapp nästa gubbe. Och bakom oss är det också lugnt. Jag har inget att vinna på att ta honom direkt nu, och ge honom en chans att få draghälp av mig. Så jag tänker ta honom efter långa rakan på sista varvet, och sen rycka i den sektionen jag känner mig stark. Men sen kommer det blåflagg i ”Karusellen”, och ut på start/mål med två varv kvar så slår han av helt och flyttar på sig. Jag blir överrumplad och kör om honom utan att det ens är meningen faktiskt. Jaja, nu är jag om och det är bara att gasa tänker jag… Sen ser jag inte röken av honom förrän i Parc Ferme efter racet… Jag blir 14:e man i mål efter några vurpor, vilket är helt OK. Sänkte mig 1.3 sekunder från kvalet, vilket också är helt OK. Men det går fortfarande ALLDELES för sakta. Jag ligger 1,7 sekunder över mitt pers, och om jag bara kör som jag SKA så ska jag vara med och fightas om topp-10 placeringar i NM... Lustig känsla… Lite nöjd, lite missnöjd, på samma gång… Jaja, nya tag till race 2….
Innan race två så har vi ett litet dilemma… Jag älskade det nya Bridgestone bakdäcket. Enda problemet är att jag fick det sista mjuka bakdäck som fanns, och nu finns bara medium kvar. Fram finns det gott om nya däck, men ska vi chansa på att det mjuka bakdäcket håller ett race till? Eller ska vi satsa på ett nytt medium, som har sämre grepp, men som garanterat håller distansen ut? Vi konsulterar Daniel från Bridgestone Sverige, och Gary som är hitskickat från Bridgestone i England. Håller det 16 varv till, eller ska vi ta ett nytt medium? Både Daniel och Gary säger samma sak, vi vet faktiskt inte… Du måste ta det beslutet själv… Till slut väljer vi att chansa… Vi kör ett race till på det mjuka bakdäcket…
Söndag, race 2
Återigen gör jag en kanonstart, vilket inte hör till vanligheterna. Tar 2-3 placeringar igen, och ligger riktigt bra till när vi dundrar ut på den långa rakan för första gången. Känner dock direkt att jag inte har den där attacken eller fokuseringen som jag brukar ha. Missar lite direkt i första inbromsningen efter långa rakan, och tappar en placering. Tappar ytterligare en i nästa kurva, och bromsar på mig i ”grand-prix kurvan” och tappar en till. Ligger nu sist i klungan som fighas om plats 9-16, och hänger med skapligt. På varv 5 så missar jag igen in ingången på ”Grand-prix kurvan” och får i friläge när jag ska växla ner. Hojen blir som om den vore gjord av gelé, och vill inte alls styra in i kurvan. Dunkar i tvåan med lite våld, och får ett rejält släpp när motorbromsen slår in. Lyckas precis hålla mig på banan, och på hjulen, men har nu tappat klungan helt. Skriker åt mig själv i hjälmen ”VAFAN Håller du PÅ med?!?!?!?”, ”Kom igen nu för fan!!! Fokus!!!!” Kämpar på för att försöka komma ifatt klungan men lyckas inte krympa avståndet. Ser på laptimern och depåtavlan att tempot är ganska lågt, och försöker driva på lite. Men nu börjar folk kasta sig till höger och vänster. Det vurpas nu rätt friskt, och helt plötsligt får jag upp P-11 på depåtavlan. Det mjuka bakdäcket som redan gått ett race börjar nu bli riktigt dåligt. Jag har ett par rejäla släpp när jag ger på gas ut ur kurvorna, och känner att det här kommer sluta illa om jag fortsätter pusha. Stor lucka framåt, och bakåt, och en 1:e plats är OK. Ta dig bara i mål nu!!!!
Rullar till slut in på en 11:e plats, vilket är helt okej. Men mest på grund av att folk vurpar framför mig, än att jag kör bra…
Efter racet är jag väldigt missnöjd. Dålig fokus, dåligt kört, dåliga tider, dåligt däcksval, etc. Det enda som känns positivt är placeringen. 11:e plats i Nordiska Mästerskapen, och bara tre svenskar framför mig…
Summering
När man summerar veckan så går det att hitta en hel del negativt. Strul med hojen, dåliga varvtider, dåligt däcksval i Race 2, etc. Men det finns också mycket positivt, och det är DET som vi tar med oss. Skönt att trots allt få rätta till dom problem vi haft med hojen, bra att jag fått köra av mig lite ringrost, två helt okej placeringar, grymt bra känsla i nya Bridgestone slicksen, två SJUKT bra starter (något som jag har varit dålig på så länge jag kan minnas), och framförallt SJUKT roligt att ÄNTLIGEN få köra hoj!
Ett stort tack till alla sponsorer som gör detta möjligt. Till Ida som far land och rike runt, gravid och med två små barn inklämda i en husvagn och ett depåtält, och tar hand om all markservice och mat medans jag kör hoj. Världens bästa mekaniker Micke som är en klippa att ha med sig, och som kan få fart både på hojen och en trött gubbe som surar ner sig när det gåt dåligt. Morsan och farsan som åker kors och tvärs över landet för att supporta och hjälpa till med mat och passa barnbarn. Och Gurra, som dyker upp som gubben ur lådan på Mantorp, iklädd meckarkläder, när jag står där och kliar mig i huvudet och undrar var det är för fel på hojen…
Ni är klippor allihopa!!!!
Nu har vi några bandagar inbokade innan det är dags att återvända till Falkenbergs motorbana för första gången sedan 2008, och köra SM-deltävling nummer två. Det kommer bli sjukt roligt!!!
Kategorier: Anderstorp, NM, SM