Upplagd den 22 februari 2019 11:55
Då var det bestämt!
Efter vad som kommer att blir 17 roadracingsäsonger, varav 13 i den högsta SM-serien Superbike, så kommer vi att lägga hjälmen på hyllan efter denna säsong. Jag har tillsammans med familjen och resten av teamet tagit beslutet att 2019 kommer att bli min sista säsong som roadracingförare.
Jag har alltid sagt att det kommer att bli svårt att sluta med den här ”jäkla skitsporten”, som jag skämtsamt brukar kalla den. Man vill liksom inte sluta efter en dålig säsong för då vill man ju ha revansch säsongen efter. Man vill inte sluta efter en bra säsong, för då är man ju liksom på gång och kommer till nästa säsong med massor av positiv energi. Och man vill inte sluta med en krasch eller på grund av skada, för man vill liksom inte känna sig "besegrad" av sporten och sluta med något tråkigt minne. Det finns helt enkelt inte något bra tillfälle att sluta med något som man älskar så ofantligt mycket, och en sport som man är så sjukt fascinerad av och brinner för så mycket. Det blir ju extra svårt också i och med att roadracingen kanske tillåter en förare att hålla på lite längre än andra sporter. Så länge man jobbar hårt med fysträningen och håller sig i form så kan man vara konkurrenskraftig en bra bit över 40-45år, vilket i princip är omöjligt i många andra sporter. Och jag är nog faktiskt i min bästa form i livet, trots att man börjar bli en gammal gubbe.
Men trots detta så har vi nu alltså tagit beslutet att det får räcka efter 17år. Många undrar om kraschen på Falkenberg har något med beslutet att göra, och svaret på den frågan är väl både ja- och nej.
Kraschen blev väl kanske en liten väckarklocka. Faktiskt inte så mycket för min egen del, men jag har märkt på familjen och folk i min närhet att dom blev lite oroliga och skärrade. För mig var det väl bara en krasch, som vilken som helst. Jag är fortfarande inte orolig för att skada mig, eller rädd när jag sitter på hojen. Men när det börjar röra sig om hjärnskador och frakturer på nacken, så börjar man ju fundera lite på hur livet som trebarnsfar skulle se ut om man skulle göra illa sig på riktigt någon gång. Och efter 13 hjärnskakningar så var väl läkarna på Neuro Rehabteamet i Eskilstuna inte heller sådär väldigt positivt inställda till att jag fortsätter med racingen.
Men det är inte den största anledningen till att vi tagit det här beslutet. Roadracingen tar mycket kraft, energi, tid, och pengar. Inte bara under själva säsongen, utan det är massor av jobb även under vintern med att mecka med hojen, sponsorarbete, planering, och förberedelser. Och allt eftersom barnen blir större och får mer och mer aktiviteter, så tar familjen allt mera tid. Och tiden räcker snart inte till för att göra en seriös elitsatsning med all träning och resande som det innefattar. Det är helt enkelt dags nu, eller ja… snart i alla fall.
Rehab-träningen har gått riktigt bra under vintern, och jag är i princip helt återställd efter kraschen. Alla frakturer läkte förvånansvärt snabbt faktiskt, det tog bara 4-5 veckor innan jag fick godkänt på sista uppföljningen på ortopeden och fick ta av gipset. Sedan kvarstod bara lite problem med ligament och ledband i vänsterhanden, och sedan tillstötte lite komplikationer med infektioner i höften som drog ut på tiden. Men rent fysiskt skulle jag säga att jag är i det närmaste 100%. Hjärnan har det väl varit lite tuffare med. Men även där så är jag i princip helt återställt. I början hade jag svårt med närminnet, talet, huvudräkning, yrsel, och svårt att sova. Men allt det är nästan helt 100% nu igen. Det kvarstår bara lite problem med den funktionen i hjärnan som sorterar ljud och intryck, vilket gör att det ibland kan vara lite tufft att vistas i röriga miljöer. Men även det har blivit mycket bättre, och enligt Neuro Rehabteamet ser det ut som att jag kommer bli helt återställd. Så jag ser inga problem med att sitta på hojen här framme i April/Maj när säsongen väl drar igång. Men det är klart att det finns en liten oro nånstans i bakhuvudet över hur jag kommer att klara av att ta snabba beslut och utsättas för lite högre G-krafter. Och det är ju svårt att testa sånt innan man väl sätter sig på hojen. Men reaktionstider och snabba beslut går ju att testa, både i rehab programmen på datorn, och när man cyklar MTB i skogen. Och allt sånt fungerar bra.
Efter 17år i roadracingdepåer runt om i hela Skandinavien så kommer det självklart att kännas otroligt tufft att lägga hjälmen på hyllan. Man har så otroligt mycket vänner i depån, så många härliga minnen, och sporten är ju en så otrolig stor del av mig som person. Så det kommer kännas tufft, det är jag helt säker på. Dessutom känns det ju faktiskt lite konstigt att man redan innan säsongen bestämt att det är den sista. Det kommer nog kännas varje gång man är ute på tävlingarna. Att just idag är det sista gången jag kör på Anderstorp, eller just idag är sista gången jag är på Mantorp, och såna tankar. Men det gäller att se all glädje som sporten gett mig under åren. Så jag är helt säker på att det kommer att bli en fantastisk säsong.
Vad kommer att hända efter säsongen då?
Det är svårt att säga redan nu. Det känns så väldigt avlägset. Men det kommer nog att bli svårt att släppa sporten helt. Det finns några erbjudanden och förfrågningar om andra uppdrag inom racingen redan nu, men vi får se vart det leder. Just nu ligger all fokus på att göra den här sista säsongen till den bästa och roligaste någonsin. Vi kommer att kämpa hårt för att få ihop så bra förutsättningar det bara går för att avsluta med något riktigt bra.
Så nu är det ”all in” som gäller!
Årest SM-serie i roadracing drar igång den 11-12 Maj på Anderstorp Raceway, och avslutas med SM-finalen på samma bana den 7-8 September.
Kategorier: 2019, SM